~ • INSANE • ~

Kapitel 1 - Är du galen?

Fridas perspektiv:

Det sägs att det finns ett paradis efter skärselden. Att allt slutar i något gott. Jag hade gått igenom skärselden och sedan låtit mig själv falla handlöst mot botten i tron att någon skulle fånga mig. I tron att jag skulle landa på moln och sväva högt i skyn. Jag förväntade mig ett paradis men fick ett helvete. 

"Är du galen?!" ropade någon jag inte kände igen och tog tag i min arm. Denna någon drog sedan bort mig från gatan och tog tag i mina axlar. Jag kunde nu se att det var en man.

"Är du inte klok?!"

Han ruskade om mig och jag drogs ner på jorden igen. Skräckslaget slet jag mig loss från hans grepp och rusade iväg. Sedan fortsatte jag att släpa benen efter mig på trottoaren i de vita, trasiga och smutsiga sjukhuskläderna, alldeles barfota. 

Allt ljud och allt ljus gjorde mig så förvirrad. Det var som att jag precis hade sovit och nu stod någon och höll en lampa i ansiktet på mig. I flera år hade jag sovit inlåst på det där förbannade mentalsjukhuset, och både öronen och ögonen gjorde så ont. Ena foten var stukad, men mitt huvud smärtade mer än något annat.

Och jag var rädd.

Rädd för allt och alla. Så fort någon gick fram till mig ryggade jag bara skräckslaget tillbaka innan jag skyndade vidare. Jag kastade ofta snabba blickar över axeln och skyndade mig ännu mer om jag fick för mig att någon förföljde mig. 

Jag skulle precis vända mig om och börja gå igen när jag fick syn på polisstationen. Ärligt talat skulle jag hellre spy än ta ett enda steg till, men mitt förnuft tvingade fötterna att röra sig framåt.

Jag stapplade in genom dörren på skakiga ben. Många blickar drogs åt mitt håll och jag ramlade i famnen på någon som dessvärre höll i en kaffekopp. Han svor lågt efter att nästan ha spillt ut allt till följd av min plötsliga och ofrivilliga tackling in i honom. Jag kände blickarna bli allt fler.

"Min syster... Hjälp!"

Jag hade ingen energi kvar för att vara rädd längre. Han ställde ner muggen och tog tag i mina underarmar för att ge mig stöd. Innan jag hann säga något mer kände jag hur benen vek sig. Det blev suddigt för ögonen och svarta fläckar började bildas i ögonvrån. Han tog emot mig förvirrad av händelseförloppet och ropade.

"Hämta Pike! Och skicka ett team till Bianca Karlsson!"

Många sprang förvirrat fram till honom för att iaktta mig. De svarta fläckarna blev fler och större, jag kunde knappt se någonting alls nu. En förde häpet handen till pannan.

"Herregud... är inte det...?"

"Jo."

Mannen som nästan hade spillt ut sitt kaffe lyfte nu upp mig. Jag lutade huvudet mot hans bröst och kände mig lugnare av hans värme och röst. Han nickade.

"Det är Frida Karlsson."

~

Katsas perspektiv:

William kastade mappen på bordet och satte sig ner i stolen mitt emot mig med ett nöjt flin på läpparna.

"En story?!" utbrast jag och började bläddra igenom bunten av papper.