~ • INSANE • ~

Kapitel 3 - Vinnarskalle

Williams perspektiv:

Jag skulle precis köra förbi tågstationen när jag såg dem. Två gestalter som tog sig ut ur skogen.
Och en av dem var Katsa.

"Vad enda in i...?" mumlade jag medan jag parkerade bilen vid sidan. Katsa fick först syn på bilen och sedan mig.

"William! Hjälp till!"

"Vad gör du här?! Jag trodde du var fast i bilolyckan! Och vart är din lur?!"

Hon gav mig inget svar men jag förväntade mig heller inget. En man stödde sig på henne. Han såg väldigt sliten ut med flera löv i håret och smuts i ansiktet.

"Vem är det där?"

Jag tog tag i mannens andra arm och la den över min axel. Katsa svarade.

"Charlie Whitmore. Han jobbade på Sankt George."

"Hur tusan hittade du honom? Och varför var du i skogen?"

Hon öppnade bildörren och la ner honom i baksätet.

"Det är en lång historia. Jag berättar på vägen."

Hon satte sig längst fram och jag satte mig bakom ratten.

"Vart ska vi?"

"Sjukhuset. Han behöver vård."

"Vård?"

Hon nickade.

"Han har ett sår på vänster ben, och en infektion är det sista han behöver."

Jag himlade med ögonen och mumlade.

"Perfekt... Om han blödar ner sätet så får du bjuda på mer än bara lunch."

Hon flinade till svar.

"Du måste släppa av mig på polisstationen först. Jag måste prata med Frida."

"Han då?"

Jag slängde menande med huvudet mot Charlie.

"Du får ta honom. Säg inte vart han jobbar. Ta bort namnskylten."

"Varför? Om han jobbade där kan ju folk-"

"Just precis, där har vi problemet. Folk. Vi vill inte ha någon uppmärksamhet. Och om någon får reda på att han faktiskt jobbade där så lär jag bli den sista i kön för en intervju."

Vinnarskalle.

Tänkte jag och flinade. Det var inte hans säkerhet hon var orolig över. I hennes värld var det tusen gånger värre ifall hon inte fick vara först.

"Han pratar ingen svenska tror jag... Din brorsa är på stationen va?"

"Ja, det var han som fixade intervjun. Jag var påväg att hälsa på honom just nu."

"Bra. Då lär det bli lätt att kunna prata med henne."

Vi närmade oss polisstationen och hon knäppte loss bältet innan jag ens hunnit stannat bilen. Sedan vände hon sig allvarligt mot mig.

"Du måste stanna med honom. Han får inte träffa någon."

Jag sänkte omedvetet rösten.

"Varför då?"

"När han vaknade så var han alldeles hysterisk. Han pratade om några som jagade honom."

Jag lyssnade fascinerat. Det här scoopet blev bara konstigare och konstigare...

"Tror du på honom?"

Jag tittade bak på Charlie som låg utslagen. Hon följde min blick.

"Jag vet inte. Men han var verkligen rädd."