~ • INSANE • ~

Kapitel 9 - Början på slutet

"Så alla jobbade för Henry Karlsson? Innan han dog?"

Han nickade.

"Den första som försvann var Felicia Arender. 2009."

"Herregud..."

Jag gned ögonen. Hur länge har det här pågått? Hur länge har det har varit planerat? Henry Karlsson blir mördad samma dag som hans dotter försvinner. Och innan har massa anställda försvunnit. Någon måste ha sett sambandet!
Det är möjligt att företaget försökte tysta ner det. Att folk försvinner på jobbet är inget man vill skylta med...

"Ta reda på hur, när och var alla försvann. Ta reda på vad de jobbade med, ta reda på familj, vänner och försök att hitta ett samband. Ta reda på-..."

William la en hand på min axel.

"Jag tar reda på allt det går att ta reda på. Jag ger dig sjutton mappar, i slutet av dagen."

Jag nickade trött och gned ena ögat igen.

"Tack, William."

Han höll kvar blicken och klappade mig sedan två gånger på axeln. Jag reste mig upp och ropade.

"Var är Joe?"

Flashback: Fridas perspektiv

Jag gömde mig bakom akvariet och hann knappt huka mig ner innan dörren öppnades. En man i vit rock kom in följd av en kvinna. Det enda kikhålet jag hade var genom akvariet och mannens ansikte var grumligt bakom allt vatten. Men kvinnan som följde honom gick inte att ta miste på. Det blonda håret, de blåa ögonen och rösten. Ifall jag inte blivit galen på riktigt så var jag säker på att min egen syster precis gick in genom dörren. Fast efter deras konversation så var jag nästan säker på att jag blivit galen.

"Jag vet inte vart hon är, Bianca! Jag beklagar verkligen, men du måste släppa det! Hon är borta!"

Bianca verkade koka av ilska.

"Hon är inte borta och det vet du! Jag tänker inte sluta leta så länge hon är vid liv!"

"Ta det lungt... jag tar hand om det, oroa dig inte!"

"Det är bäst för dig!"

Bianca gick ut och smällde igen dörren efter sig. Mannen suckade och tog upp telefonen.

"Ja. Ja, jag förstår. Fixa det, bara! Den nionde. Ja, nu på lördag!"

Han la på. Ett klickande hördes när dörren öppnades på nytt. En annan man kom in rummet och mannen i rock förklarade.

"De bränner ner allt. På lördag."

"Och alla anställda?"

"De vet för mycket... dessutom kommer ingen tro på att det var en olycka ifall de överlever. Lås in dem."

Mannen nickade. Han verkade inte nöjd med beslutet, fast såg inte ut att ha något emot det heller. Innan han hann gå ut tillade mannen i vit rock en sista sak.

"Och ändra koden. Jag tror jag såg någon smita ut igår."

Jag stelnade till lite. Det var fortfarande svårt att greppa... Min syster. Min egen syster. Det var hon som hade låst in mig här. Hon ville döda mig. Och hon skulle lyckas. Mannen i rocken väntade ett tag innan han gick. Jag vågade inte röra mig. Jag väntade minst två minuter innan jag reste mig.

Min första tanke var att springa därifrån. Men jag visste att det vore lönlöst. Istället drogs min uppmärksamhet mot telefonen på bordet. Jag tog upp luren och funderade på vem jag skulle ringa. Han kunde komma tillbaka vilken sekund som helst... Vem tusan skulle jag ringa? Min pappa var död, min syster ville se mig död. Vem av mina vänner kunde jag ringa? Jag fattade ett beslut och tryckte in ett nummer. En signal ljöd. Inget svar. Två signaler. Fortfarande inget svar. Tre signaler. Jag kunde känna hjärtat slå fortare. Telefonsvararens röst.
Jag slog in numret igen och viskade för mig själv.