~ • INSANE • ~

Kapitel 7 - Pratande väggar

"När träffades ni?"

Jag hade lugnat ner mig tack vare Olivia, med andra ord tack vare att jag fick en ny ledtråd att följa.

"För ett år sedan ungefär. Han jobbade på Sankt George då."

Hennes röst var så len och liten.

"Vet du hur länge han jobbade där?"

"I fem år ungefär."

"Berättade han om patienterna?"

"Nej. Han var under tystnadsplikt enligt anställningskontraktet."

Jag nickade.

"Skulle du beskriva honom som... lätt påverkad? Lite flummig?"

Hon rynkade ögonbrynen.

"Absolut inte. Charlie var en av de mest självmedvetna människor jag mött. Han hjälpte mig genom många svåra tider. Det var så vi möttes..."

Så Charlie var tydligen inte så "borta" som hans bror påstod..

"Hur möttes ni?"

"Han var min psykolog."

"Men du sa att han jobbade på Sankt George när ni möttes?"

"Ja. Men han jobbade deltid som psykolog."

Jag nickade och noterade i anteckningsblocket.

"Bodde ni ihop?"

Hon skakade på huvudet.

"Han bodde nära Sankt George i en etta. Det där förbannade sjukhuset var det enda han brydde sig om!"

Och det blev slutet för honom... tänkte jag en aning bittert.

"Kan du ge mig adressen?"

Jag rev en sida ur anteckningsblocket och räckte henne pennan. Charlies lägenhet var nästa stopp.

*

"Så exakt vad letar vi efter?" frågade William samtidigt som han flyttade en bunt papper till sidan. Joe behövde stanna kvar på stationen, delvis för att han hade ett jobb att sköta. Men jag misstänkte att Frida var ett större motiv. För tillfället misstänkte jag att han inte var så sugen på att följa med oss ändå. Mitt utbrott hade inte direkt haft en positiv inverkan... Joe tyckte förmodligen att det inte fanns något mer att utreda. Jag svarade William.

"Nycklar, fotoalbum... vad som helst egentligen, bara det avslöjar någonting om Charlie. Jag är fortfarande osäker på vilken sorts person han var..."

"Det vet vi väl... jag tycker hans brorsa gav oss en ganska tydlig bild."

Jag skakade på huvudet och drog ut en skrivbordslåda.

"Det var hans uppfattning ja... jag pratade med Charlies flickvän, Olivia. Enligt henne var han väldigt jordnära. Raka motsatsen till Jacks beskrivning."

William höjde på ögonbrynen.

"De verkar alltså minst sagt ha väldigt olika uppfattning. Vem tror du på?"

Jag lyfte på en hög med böcker och tittade i en av dem. Filosofi.

"Jag är inte säker... men Charlie var psykolog. Så vem hade du litat på?"

Jag tog upp nästa bok. Också filosofi.

"Hans bror som inte har sett honom på år? Eller hans flickvän som levt med honom i år?"

William tog upp ett foto och visade mig. Den föreställde en bild på Charlie och Olivia.

"Hon är ganska söt faktiskt. Säker på att du inte är... kär?"

Han flinade och tvingades nästa sekund ducka för boken som flög mot honom. Trots det kunde jag inte låta bli att le. Han tog upp några nycklar.

"Tror du de här kan leda till något viktigt?"

Jag ryckte på axlarna.

"Som vad?"

Han tittade igenom nycklarna och höll tillslut upp en stor nyckel med en text på.

"Sankt George's källare kanske?"

*

Williams perspektiv:

Katsa hade gått till Sankt George för att kolla källaren. Charlies lägenhet låg ju som sagt inte så väldigt långt ifrån. Jag hade ringt Joe och tillslut övertalat honom att följa med henne. Själv hade jag stannat och fortsatt söka igenom lägenheten efter flera ledtrådar. Jag började tro att det egentligen bara var önsketänkande. Och kanske en ursäkt för att slippa behöva gå ner i källaren. Jag hade avskytt det jag hade sett där uppe, och ville därför inte ens tänka på vad som fanns där nere. Det enda jag hittade var dock flera böcker om filosofi och några kläder. Lägenheten var väldigt spartanskt inredd vilket passar in på Olivias beskrivning. Men jag fortsatte ändå att leta.

*

Katsas perspektiv:

Jag stod och väntade på Joe utanför. Det fanns inte en chans att jag går in dit ensam efter vad som hände förra gången. Ändå var jag ganska förvånad över att Joe var villig att ens komma hit. När han tillslut klev ur bilen var det utan ett ord. Jag flinade åt hans tystnad och låste upp källaren. Vi gick in försiktigt. Källaren såg ännu värre ut än övervåningen; det var här branden hade startat. Joe var fortfarande tyst. Eftersom att inget ljus tog sig in tände vi båda våra ficklampor, och sökte sedan igenom källaren i tystnad. Jag är inte den typen som säger förlåt. Jag hatar att erkänna när jag har fel. Men att lida i den här tystnaden var tusen gånger värre.

"Förlåt."

Joe vände sig om för att titta på mig.

"Det är inte mig du behöver be om ursäkt."

Jag flinade igen.

"Så när är bröllopet?"

Jag armbågade honom lätt i sidan. Han kunde inte låta bli att le. Om det inte hade varit så förbaskat mörkt hade jag kunnat svära på att han rodnade.

"Jag är bara rädd om henne. Hon har varit med om mycket. Jag menar, titta bara på det här stället!"

"Betyder det att du förlåter mig?"

Han vände sig mot mig igen med bekymrad min. Sen la han armen om min nacke och rufsade till mitt hår.

"Det är klart jag gör din lilla skitunge!"

Jag skrattade till och han log.

"Vi vet båda att den enda anledningen till att du ville ha med mig är för att du är för rädd för att gå ner här själv."

Jag ryckte på axlarna.

"Vem skulle jag annars prata med?"

"Väggarna?"

"Ibland undrar jag om det är någon skillnad..."

Han log och gav mig en knuff.

"Passa dig... väggarna här är inte direkt tilltalande."

Jag hade öppnat munnen för att svara men tystnade. Joe följde min blick och lyste med ficklampan på väggen. Vi backade för att få en överblick på vad som nu gjorde oss båda stumma. Han bröt tystnaden med en viskning.

"Herregud..."

Jag kunde bara stirra. Det var först när jag upptäckte att min telefon ringde som jag reagerade. Jag svarade och satte på högtalaren. Det var William.

"Katsa? Jag har hittat något!"

"Vi med... William, jag tror inte Frida var den enda som blev inlåst här mot sin vilja. Jag tror inte hon var den enda som inte var galen."

William blev tyst.

"Vad menar du? Var det någon mer av patienterna som var frisk?"

Både Joe och jag kunde inte slita blicken från väggen. Det var som att den talade till mig. Som att den viskade ut i tomheten.

"Vem?" frågade William. En tystnad följde. Jag lyfte telefonen närmare för att han skulle höra min kvävda röst.

"Alla."

*