~ • INSANE • ~

Kapitel 10 - Att reta upp en djävul

Williams perspektiv:

Katsa svarade inte sin telefon. Inte för att hon brukade. Men när hon är på en intervju har hon alltid telefonen nära till hands. Och hon vet att jag aldrig ringer i onödan. Jag ringde henne en gång till i bilen. Inget svar. Jag körde upp till Lee's hus, och steg ur bilen.

"Hallå? Katsa? Lee?"

Jag gick uppför trapporna och fick syn på ytterdörren. Den stod öppen. Jag knackade på väggen.

"Katsa?"

Det kändes som att jag frågade mig själv. Huset stank av öl, och en annan söt lukt. Jag gick in i köket. På disken låg matrester och en halvfull kaffepanna. Men inget annat spår av någon människa fanns i rummet. Jag gick vidare in i vardagsrummet och tvärstannade. Någon låg på golvet i en pöl av blod. Jag andades knappt. Delvis för att det skrämde skiten ur mig, men också för att jag inte visste vad jag skulle göra om det var Katsa.

Jag vågade knappt röra på mig. Men när jag gick runt fotöljen och fick syn på personens ansikte såg jag vem det var. Lee låg med vidöppna ögon och blod i mungipan. När jag fick syn på honom anade jag en annan gestalt som också låg på golvet. Och nu stelnade jag till. För personen bar klackar. Jag rusade fram och knäböjde framför henne. Hon blödde ymnigt från ett sår vid höften. Jag slet av mig jackan och tryckte den aggresivt mot hennes sida medan jag lyfte hennes huvud.

"Katsa?! Kat?! Kan du höra mig?"

Jag la örat mot hennes mun. Till min fasa kände jag ingen luft röra sig. Jag fumlade med mobilen i fickan.

"Kat?!"

Fortfarande inget svar. Signalerna ljöd från telefonen. Jag kände hur paniken kom krypandes. Den slingrade sig runt min hals och kvävde mina luftvägar.

"Kat, du måste vakna!! Du måste-..."

Tårarna började rinna ofrivilligt. Herregud, vad patetisk jag var. Vad hjälpte det henne att gråta? Jag sneglade på Lee. På hans döda, tomma ögon. Jag ville inte att Katsa skulle bli så. Så jag pressade tillbaka tårarna, bet ihop och fortsatte trycka på såret. Och jag hoppades, och bad, att hon skulle klara sig.

*

Katsas perspektiv:

Jag vaknade i en säng. Lukten av handsprit och plast stank i rummet. Det var vitt överallt och min hjärna fick fram ett ord: Sjukhus. Jag var på ett sjukhus. Men hur kom jag hit? Vad hände? Jag fortsatte titta runt och fick syn på en bekant figur som satt och sov på en stol.

"William..." kraxade jag.

Han fortsatte andas tungt. Jag himlade med ögonen och önskade genast att jag låtit bli. Det kändes som att någon bultade på mitt huvud med en hammare. Jag harklade mig och ropade nu hans namn.

"William!"

Han ramlade av stolen och jag skrattade till. Ännu en sak jag fick ångra. Han tittade upp på mig omtumlad och yrvaken.

"Va... vad hände...vem dog? Kat?"

"Det är jag som borde... fråga dig... den... frågan..."

Han spärrade upp ögonen och flög upp.

"Kat!"

Han gav mig en kram och jag pep till av smärtan. Just nu ville jag ge honom allt annat än en kram.

"Jag trodde du var död när jag hittade dig..."

Joe steg in genom dörren och ryckte bort William.

"Du lär döda henne ifall du fortsätter på det där viset... försöker du krama luften ur hennes lungor?"

"Tack... Joe," kraxade jag, igen. Han log och strök bort en bit hår ur mitt fuktiga ansikte.

"Skönt att se dig Katsa."

*

"Så Lee är död?"

Joe nickade.

"Skotten kom från en pistol vi hittade i hans hand. Vad var det ni två pratade om?"

Jag gned ögonen och tinningarna. Minnet svek mig, men jag kom ihåg ljudet av ett skott.

"Lee visste mycket. Och han berättade mycket. Det var därför han blev skjuten..."

Nej, nej, nej! Det var inte därför! Då skulle de ha gjort sig av med honom för länge sedan. Han... vad sa han innan skottlossningen?

"Ta hand om min dotter..."

Det var hans sista ord. Han visste att han skulle bli skjuten. Lee hade bara varit vid liv av en anledning: att jag varit vid liv. Han var bara lockbete. Och när han hade lurat in mig skulle de döda oss båda. Skulle de verkligen gå så långt? Döda en journalist? Även om jag var mer av en utredare vid det här laget... Men sedan skrattade jag högt åt min egen tanke.

De hade låst in 17 anställda på ett mentalsjukhus i flera år bara för att ha ihjäl dem. Dessa så kallade "djävular" drog sig inte för någonting, och jag hade verkligen retat upp dem nu. Men de var försiktiga. En journalist som blir mördad av någon som senare passande nog tar "självmord". Och Charlies mord som fortfarande är ett mysterium, med ett vapen som inte går att spåra... Jag måste hitta dessa djävular. Djävular...
Det påminde mig om Lee's tatuering. En dödskalle.

"Nej. Lee var vid liv för att locka in mig. Jag var måltavlan. Och när vi båda var inomhus skulle vem som än hade fingret på avtryckaren avsluta jobbet."

Jag gav en kort förklaring om vad jag och Lee diskuterat och William visslade lågt.

"Det var mycket information... så det var Lee som startade branden? Önskar bara vi hade frågat tidigare..."

"Har ni hittat något än? Några ledtrådar?"

"Vi håller på och spårar kulorna. Det kan ta ett tag."

"Jag har sjutton mappar fullproppade med information, redo att konsumeras."

William svepte med handen mot sin väska och bugade. Jag flinade.

"Bra jobbat, min tappre krigare..."

Flashback: (Fridas perspektiv)

"Hallå?"

Hans röst ljöd i luren.

"Pike? Du måste hjälpa mig! Jag är inlåst på Sankt George! De kommer bränna ner allt på lördag! Den nionde!"

"Hallå? Vem är det?"

"Det är Frida! Din brorsdotter!"

Han hörde mig inte. Men någon annan gjorde det.

"Vad gör du här?"

Det var mannen i rocken. Hans ansikte var tydligt nu. Jag visste att jag hade sett honom någonstans...
Han började gå framåt och jag sprang emot honom. Han försökte hålla fast mig men jag slet mig loss och rusade ut i korridoren. Dörren ut kändes så långt bort. Jag sprang så fort benen bar mig och slet i handtaget. Koden var ändrad.
Och bakom mig närmade sig fotstegen, långsamt. För han visste att det inte fanns någonstans för mig att ta vägen.

*