~ • INSANE • ~

Kapitel 8 - En guldgruva

Det var ett budskap inristat på väggen med vit krita.
Två ord: Hjälp oss.
Men det var inte det som fångade uppmärksamheten. Det var alla namnen runtomkring. Sexton stycken. Alla patienternas namn förutom Fridas.

Men till vem? Vem var budskapet menat för? Borde inte de som jobbade här sett det? Och varför, varför var allas namn skrivna förutom Fridas? Vi var tillbaka på stationen och studerade väggen som jag tagit bild på. Alla namnen matchade med patienternas handstil.

"Det var någonting som jag aldrig riktigt förstod..."

Joe tittade upp. Han väntade på att jag skulle fortsätta.

"Hur dog alla? När de upptäckte att det brann, hur kunde de inte komma ut i tid?"

"De flesta kvävdes av röken, och patienterna var väl inlåsta?"

"Men hur kommer det sig att alla dog? De som jobbade där var väl inte inlåsta?"

"Du har en poäng..."

"Fridas skylt beställdes innan hon låstes in. Kolla ifall det är likadant med dem andra."

Just då sprang William in genom dörren.

"Vad hittade du?" frågade Joe.

"En-...  guldgruva!" flåsade William.

Han höll upp en brun läderbok.

"Charlies dagbok."

*

William hade blivit väldigt sur när han fick i uppgift att söka upp artiklar och kolla datum. Han ville kolla i Charlies dagbok. Vilket var uppgiften jag fick. Och nu bekräftades mina misstankar om att Frida inte var ensam. Charlie hade också haft sina misstankar:

Frida är inte galen. Det är jag säker på. Och jag börjar ana att de andra inte heller är det. Vad... vad är det här? Varför säger ingen något? Varför märker ingen något? De måste vara rädda. Precis som jag. Vi vet att vi inget kan säga. För sådan är lagen. Och ingen vågar trotsa lagen. Ingen vågar trotsa djävulen.
16/2 -17

Den andra februari. Ungefär tre månader efter Fridas försvinnande. Är djävulen verkligen Bianca? Eller var det Charlie som inbillade sig något och övertygade Frida? Men varför tror han då att det är hon? William kom tillbaka.

"Det är bara Fridas skylt som var förbeställd. Men... jag är säker på att de andra inte var galna. De försvann, precis som Frida. De blev aldrig officiellt inskrivna."

Jag höll upp boken.

"Charlie hade också den misstanken. Var det därför han dog?"

"Tänker du på samma sak som jag?"

Jag nickade.

"Den där branden var ingen olycka... Fast om man vill röja folk ur vägen, varför inte bara döda dem? Varför gå igenom allt besvär med att kidnappa folk och låsa in dem på ett mentalsjukhus?"

"Och vem startade branden? Vem bestämde sig för att det var så nödvändigt att ha ihjäl patienterna att man till och med skulle offra anställda? Eller visste de anställda också någonting?"

"Det är möjligt att någon av dem planerade att skvallra... Charlie beskriver i dagboken hur han undrar varför ingen sa något. Att alla var rädda. Jag börjar misstänka att de som jobbade där visste. Och att de blev inlåsta med flit. Någon ville tysta ner vad som än hände på Sankt George. Och vad låter bäst? En olycklig brand, eller en masskjutning? Det finns inget att misstänka ifall det börjar brinna."

Pusselbitarna började passa ihop bättre. Vi hade snart löst hur allt gick till. Men varför det hände är fortfarande okänt. Varför står allas namn skrivet i källaren? Varför allas namn utom Fridas? Det var en fråga  vi behövde svar på.

Flashback: (Fridas perspektiv)

Dörren öppnades samtidigt som mina ögon. Jag skyndade fram till den öppna luckan och kikade ut. Det var dörren längst bort i korridoren som öppnades. En kvinna steg ut. Jag kände igen henne. Det var Felicia. Hon hade varit här längst enligt Charlie. Åren på det här helvetet hade gjort henne utmattad och trög. Men inte galen. Och hon kunde koden. Koden ut ur den här cellen och ut ur det här helvetet. Ut till friheten. Jag försökte vinka hit henne. Hon log och började gå mot mig. När hon tillslut stod framför min dörr vinkade hon. Felicia var inte dum även om hon ibland kunde bete sig som ett barn.

"Felicia? Du kan koden va? Du kan koden ut?"

Felicia var smart nog att kunna koden och gjorde oftast som hon blev tillsagd. Men hon var inte smart nog att förstå att hon kunde komma ut. Jag är inte ens säker på att hon brydde sig längre. Hon nickade och började vandra iväg igen.

"Felicia vänta! Koden! Kan du berätta?"

Hon stannade och log emot mig. Sedan började hon peta på väggen. Jag förstod inte. Allt hon gjorde var att titta på mig innan hon la ett finger över läpparna.

*

Den enda gången vi fick gå ut var när vi skulle äta. Det var då jag kunde prata med de andra, även om vi bara pratade om ytliga saker. Ingen vågade avslöja någonting för någon. Vi litade inte på varandra. Jag gick fram till Felicia igen.

"Felicia. Snälla... Du måste berätta vad koden är. Jag lovar att inte säga till någon!"

Hon log bara. Sen höjde hon fingret igen och började peta på väggen innan hon försvann. Det var först då jag förstod. Det var en kod. Ett mönster. Hon hade petat fyra gånger på väggen.

Längst upp i vänster hörn: 1.
Längst upp i höger hörn: 3.
Längst upp i vänster hörn: 1.
Längst ner i höger hörn: 9.

1,3,1,9.

Jag väntade tills det blev mörkt. Ingen syntes i korridoren. Jag knappade in koden och steg ut i korridoren. Golvet var kallt mot mina bara fötter, fast det innebar också att jag gjorde så lite ljud som möjligt. Trots det kändes det som att mina steg kunde väcka de döda. Jag tog mig fram till nästa dörr. Det var den dörren som ledde till kontoret där alla patienterna utvärderades.

Det klickade till när dörren öppnades. Jag smög in. Rummet var väldigt fint dekorerat. Mörkt trä som glänste av olja, en läderstol och ett akvarium. Jag stirrade in i det blåa vattnet. Färgen var nog inte så intensiv. Men för mig var det den klaraste himmel. Fiskarna som var fyllda i orange, rosa, röd och gul. Färgerna i en solnedgång. Jag upptäckte en tår som letade sig ner längs min kind. Det var så vackert. Jag hade inte sett färg på länge. Akvariet påminde mig om hur gärna jag ville ut härifrån. Men mina drömmar avbröts av ett pipande ljud. Ljudet av någon som slog in koden till dörren.

*

Katsas perspektiv:

Jag bläddrade igenom dagboken sida för sida. Det här var så förvirrande... Charlies lägenhet stämmer överens med Olivias beskrivning. Men i hans dagbok verkar det som att Jacks beskrivning stämmer. En lägenhet går att omdekorera. En dagbok går att förfalska. Men vem av dem ljuger? William dök upp. Jag suckade och lyfte blicken.

"Något nytt?"

Han nickade och sträckte fram ett papper.

"Jag har hittat ett samband. Alla patienter som var inlagda... de jobbade för samma person."

Jag studerade pappret men förstod inte.

"Vem?"

Han pekade längst ner på ett namn som var markerat.

"Henry Karlsson. Fridas pappa."

*