Kommer du lämna mig igen?

Kapitel 1 ♛

Jag heter alltså Hope. Hope Spring. Jag är 15 år och är ett 'mirakel-barn'. Anledningen till att jag kallas just det har att göra med min barndom. När jag föddes var jag nära döden. Alla gav upp hoppet, förutom jag tydligen. Mot alls odds, kämpade jag och blev frisk. Sedan tycker mamma om att skämta om det eftersom att jag är snäll. Hon skulle bara veta.

Jag hatar människor. Mitt förtroende har försvunnit helt från alla. Anledningen? Jo, pågrund av hans löften. "Jag ska alltid älska dig" "du är ljuset i mina mörkaste drömmar" "jag kommer alltid komma ihåg dig".
Jo tjena.

Kommer du också ihåg när du tvingade upp mig i den där bergochdalbanan? Trots min höjdrädsla följde jag med upp. Du fick mig att göra det. Du fick mina rädslor att försvinna.

Eller när du svek mig första gången, andra gången, tredje gången? Jag har tillochmed tappat räkningen. Men jag fortsätte att älska trots dina misstag och alla felsteg du gjorde.

Eller när du sa att du älskade mig första gången? När jag inte svarade och du viskade pinsam tystnad. Jag bröt ut i skratt, kysste dig på munnen och sa att jag älskar dig tillbaka.

Eller kommer du ihåg då vi skulle semestra i din sommarstuga? Helt ensama. Bara du och jag. Det älskande paret som skulle vara tillsammans för evigt. Jag väntade utanför ditt hus, knackade på din dörr. Men ingen öppnade. Jag väntade i timmar. Hela tiden försökte jag övertala mig själv att allt var bra. Att jag bara var där fel dag. Tänk om det hade varit så enkelt.

Kommer du ihåg det Felix? Då du lämnade mig utan ett enda ord? Jag hoppas du grät dig till sömns. Kräktes på toaletten men magont. Stängde alla ute av rädsla av att bli sviken. Eller bara tänk lite på mig? Kanske funderat på sommarstugan och tänkt att, ja det var nog någon jag skulle dit med. Dra en koppling till mig. Kanske saknat mig lite grann? Eller reagerat när du hört mitt namn? Tänkt på mig, lika mycket som jag tänkt på dig? Tänkt på mig, det mista lilla?

Jag förlät dig efter alla fel du gjorde. Men någonstans gjorde jag fel. Jag klämde kanske på en öm punkt eller sa något som du missförstod. Vad det än var, kunde du inte förlåta mig. Du sa inte vad det var som hände, eller varför du åkte iväg den dagen. Kanske kommer jag aldrig heller få veta vad jag gjorde för fel, för du försvann ur mitt liv på en sekund, men lämnade spår som aldrig kommer lämna mig.