Fuckboy Lindhe (1)-DANTE LINDHE, HOV1

Del 37

Dantes perspektiv

8e april 11:24
"Tack så mycket", säger jag och tar emot de två mjukglassarna kassörskan räcker mig över disken.

Jag ställer ner bägarna med den vita mjukglassen på bordet. Fanny tittar upp, hon ler mot mig.

Hon är så fruktansvärt vacker. Idag är det bara hon och jag, hela kvällen också. Vi två ensamma hos mig. Jag ler för mig själv.

Jag slår mig ner på stilen framför henne.

Det är soligt idag, väldigt bra väder. Det är fortfarande kyligt ute men det är bra väder.

Den senaste månaden har varit väldigt bra med Fanny. Jag är så jävla kär i henne.  

Hon smuttar försiktigt på den kalla glassen på den rosa skeden tanten i kassan stoppade ner.

Allt känns så jävla bra nu.

"Hur går det med er låt" säger hon.
Jag tittar upp på henne. Hon har ett av hennes vackra leenden på läpparna.

Jag ler svagt.

"Det går bra faktiskt", säger jag.

"Vad roligt", svarar hon.

Hennes svarta iPhone som ligger på bordet börjar ringa. Bordet vibrerar en aning.

Snabbt rycker hon åt sig mobilen. Hon ställer ner glassen och reser sig upp från den silvriga stolen.

Jag ger henne en fundersam blick med den lilla skeden i min munn.

"Jag måste ta det här", säger hon.
Hon låter nästan nervös på rösten.

"Varför kan du inte snacka här", säger jag.

"Privat", svarar hon innan hon går iväg med snabba steg.

Vad fan handlar det där om? Hon har varit lite konstig på sistone. Dock har jag försökt att förtränga det, jag vill att det ska vara bra mellan oss. 

Tanken av att hon kanske inte vill ha mig längre är ingen jag kan förtränga. Även fast jag vet att hon älskar mig så känns det bara som hon typ ska lämna mig.

Jag måste fan lägg av med mina trust issues. Det är fan inte bra att jag är den delen av vårt förhållande som tvekar på att hon inte ens vill ha mig.

"Jag måste dra"
Jag tittar snabbt upp. Solen lyser bakom hennes rygg, träffar mig en aning.

"Vad fan snackar du om", säger jag.

Jag är irriterad. Det här var ju vår dag?

"Jag måste dra", säger hon igen.
Stressat tar hon sin väska över axeln och tittar på mig. Hon granskar mig.

Jag söker med blicken till hennes men det är nästan som hon försöker att inte möta mina ögon.

"Är du fucking seriös", säger jag.

Jag ställer mig upp och smäller till stolen aningen högt. Nån måste ju få min ilska.

"Förlåt Dante", hon låter ledsen.

Jag vänder mig om och går. Jag orkar inte argumentera, jag orkar inte stanna, jag orkar inte tvivla.