Fuckboy Lindhe (1)-DANTE LINDHE, HOV1

Del 11

[Okej jag är så himla onöjd med det här kapitlet men jag hoppas ni tycker det är ok ändå, förlåt för ett sånt dåligt kapitel, sen vill jag bara tacka för alla fina kommentarer och ni som uppskattar boken, jag blir så himla glad och det får mig bara att vilja skriva mer och mer, tack. <3 ]

Fannys perspektiv
Klockan visar 02:12 på min mobil. Jag har 16 missade samtal av Linus, 5 missade samtal av noel, 2 missade samtal av ludwig och massa sms. Jag går sakta på den mörka kalla gatan. Min mobil börjar ringa ännu en gång. Ett nummer jag inte har som kontakt visas på skärmen. Ska jag svara? Jag drar tummen över skärmen och lägger mobilen mot örat.

"hallå", säger jag med min röst som nästan inte finns där.
"vart fan är du", hör jag den bekanta rösten säga.

Jag stannar upp på gatan, Dante. Det är som att hela jag går sönder ännu en gång, hur kan jag börjat gilla dante såhär mycket? Jag drar liksom och försvinner bara för jag blir ledsen? Vad ska jag svara? Jag vill inte prata med honom, han sårade mig. Han ljög för mig.

"hallå Fanny", hör jag han säga. Min kropp ryser när han säger mitt namn. Jag älskar det. Gåshuden sprider sig över mina armar.
"vad är det", säger jag.
Jag sätter mig på en bänk på gatan framför mig, bänken är kall. Jag är väldigt kall vid det här laget, det känns nästan som jag frusit ihjäl.
"vart fan är du fanny", säger han.
Han låter nästan orolig, men han lurar inte mig. Han vill bara att jag ska tro det, så jag ska berätta. Så han kan få mig ännu en gång.
"jag vet inte", säger jag kort.
Jag biter mig hårt i läppen, inte gråta nu.
Tårarna är på väg.
"jag kommer och hämtar dig snälla säg bara vart du är, alla är oroliga", säger han i telefonen.

"nej dante så är det inte, alla hjälper linus att leta för han är orolig", säger jag.
Det är sant. Varför skulle linus vänner bry sig om mig? Det gör dem inte, dem hjälper bara min bror.
"vart är du"; säger dante i telefonen.
Jag kollar ner på mina skor. Jag har bara en kjol på mig, mina ben är som is. Jag skulle behöva skjuts.
"lekparken vid pizzerian", säger jag.
"jag är där om 5", hör jag han säga innan han lägger på.

Varför berättade jag vart jag var? Jag vill inte hem och jag vill minst av allt åka med dante. Jag kommer ångra det här. Jag lägger ner min mobil i jackfickan och kollar ut på den öde vägen. Ensamheten skriker inuti mig. Jag känner mig ofta ensam fast jag har vänner och jag har linus. Men jag känner mig ofta ensam ändå, det har jag alltid gjort. Jag tittar runt, jag ser en ros ligga på marken. En röd kall ros. Mamma. Mamma älskade rosor. Röda rosor var hennes favorit. Jag ser henne i huvudet. Hennes mörkbruna hår och det finaste leendet någonsin. Hennes gröna snälla ögon. Hon hjälpte mig alltid, hon var världens bästa mamma. Jag ser pappa framför mig. Hans blonda korta hår. Hans allvarliga blick som sedan brister ut i ett leende. Hans blå ögon som möter mina. Dagen i kyrkan, begravningen. När jag var tvungen att säga hejdå. Det var första gången jag såg min bror gråta. Han har inte fällt en tår efter det heller. Men jag hör honom ibland gråta på nätterna. Tårarna rinner nerför mina kinder. Jag saktar dem. Linus tar bra hand om mig, men han kommer aldrig kunna ersätta mamma eller pappa. Jag hör hur en bil bromsar in framför mig. Jag kollar upp och ser dantes BMW framför mig. Jag torkar tårarna och ställer mig upp. Men det är ingen ide, dem rinner bara igen. Bildörren på förarsidan öppnas och jag ser dante hoppa ut. Han stänger dörren och går fram till mig, han ser nästan lite arg ut. Han går snabbt. Han stannar bara någon centimeter framför mig och drar in mig i hans famn.

Även fast det kanske är han som gjort mig ledsen kan jag inte förtränga värmen som sprids i min kropp. Det är som hela jag ryser, jag älskar hans närhet. Jag virar mina armar runt honom. Han är varm. Han smeker mitt hår med hans hand, det känns bra. Jag försöker att hålla tårarna inne men det går inte, dem rinner gång på gång ner för mina kinder. Dante tycker säkert jag är så barnslig.
"jag är här, jag ska ta hand om dig", mumlar han.
Min kropp pirrar till av hans ord. Varför säger han så? Han menar det säkert inte, han vill bara vara snäll.
Jag tar ett djupt andetag, ska jag säga det?

"du kysste henne, den andra tjejen", får jag fram mellan mina snyftningarna.
"hon är en idiot, jag ville inte men jag var tvungen", säger han.
Vad fan menar han med det? Han drar ifrån kramen och kollar på mig. Han studerar mig från skorna till huvudet.
"du är iskall, du har ju bara kjol", säger han.
Jag nickar försiktigt.
"hoppa in", säger han och går fram till bilen. Jag öppnar dörren och hoppar in. Dante hoppar in framför ratten. Han kollar på mig.
"den där tjejen heter Louise och jag lovade henne en kyss för länge sen, kanske ett år sen, om hon inte fick den nu hotade hon med att säga att jag våldtagit henne och såna saker"; säger han och suckar högt.
"ljuger du", säger jag tyst.
Jag ångrar mig snabbt när han ger mig en allvarlig blick, nästan så jag blir rädd.
"jag skulle inte ljuga för dig", säger han seriöst.
"så du ville inte", säger jag och kollar ner på mina händer i mitt knä.
"nej det ville jag verkligen inte", säger han kort.
jag nickar bara kort.

"kolla på mig", säger han.
Jag kollar sakta upp. Han kollar på mig. Jag möter hans ögon som brukar vara kalla, men nu är dem varma.
"förlåt", säger han.
"det är okej", säger jag.
Sa Dante Lindhe nyss förlåt till mig?
"jag kör hem dig", säger han kort.
Han sätter på sig bältet och likaså gör jag. Han startar bilen och börjar köra på den mörka vägen. Det är inte långt hem, bara några minuter.

Varför sa han förlåt? Ångrade han sig verkligen? Vem är dante egentligen? Jag kan inte låta bli att titta på honom. Han kollar koncentrerat på vägen. Hans käkben syns tydligt och jag kan inte låta bli att tycka att han är extremt snygg. Jag kollar på honom länge. Hans läppar ligger perfekt ihop. Hans ögonbryn är lite rynkade ovanför hans ögon. Hans hår ligger perfekt på hans huvud. Han är så vacker.
"vad tittar du på", säger han utan att vända sitt huvud, fortfarande med blicken på vägen.
"du är så vacker", säger jag utan att tänka mig för.
Jag ser hur ett litet leende växer fram på dantes läppar. Han är fin när han ler, väldigt fin. Vi säger inget mer under bilresan. Några minuter senare stannar han på min uppfart. Jag hoppar ur bilen och likaså gör dante. Jag tittar frågandes på honom. Han går runt bilen och ställer sig framför mig. Bara några centimeter mellan våra ansikten.

"jag vill att du ska må bra", säger han plötsligt.
Jag kollar lite frågandes på honom, vad menar han?
"jag vill att du är trygg, jag vill inte att du springer iväg mer, du är kall så du borde gå in och värma dig, fattar du det?", säger han med en lite irriterad men mjuk röst.
Det får mig att le. Jag biter mig i underläppen för att inte brista upp i ett för stort leende.
"tack dante, tack för allt", säger jag.
Jag vet inte vad jag menar med det. Såklart menar jag skjutsen men något i mig syftar också på hans kram, hans närhet, hela han som tröstar mig.
"gå in nu", säger han och nickar med huvudet mot huset.
Jag nickar lätt. Vi kollar på varandra en stund. Jag vänder mig om och börjar gå mot ytterdörren.
"fanny vänta"
Jag vänder mig snabbt om och Dantes läppar möter mina. Hela jag fylls av värme. Hans hand landar på min höft. Jag ryser. Jag stänger mina ögon och kysser honom tillbaka. Det är som allt försvinner. Det är bara jag och Dante. Han drar ifrån och tittar på mig innan han hoppar in i bilen. Jag ser hans blick genom rutan, han ler smått. Jag ser hur han försöker att inte göra det, men han ler. Jag kan inte låta bli att le jag med. Jag vänder mig om och går mot min ytterdörr. Jag drar ner handtaget och går in. Jag låser efter mig och glider ner mot väggen i hallen. Jag kan inte låta bli att le. Jag ler stort, jag ser säkert ut som en idiot. Jag hör fotsteg ner för trappan. Linus rusar ut i hallen och kollar på mig.
"vart fan har du varit", skriker han argt.
Dags att ta tag i det här helvetet nu.