Fuckboy Lindhe (1)-DANTE LINDHE, HOV1

Del 18

22 februari 22:04
Fannys perspektiv
Jag öppnar ytterdörren och låser den snabbt bakom mig. Linus var tvungen att åka och handla och rädd som jag är låser jag så snabbt som möjligt. Jag drar av mig skorna och hänger upp jackan. Kroppen värker forfrande en aning.

Jag hoppar till när jag ser Dante komma ut från vardagsrummet i hallen. Det är svag belysning från hall lampan men jag ser fortfarande hans vackra ögon. Han tittar på mig från topp till tå.

"Varför fan sa du inget", säger han kort.
Chokat tittar jag på honom.

"Vad menar du", säger jag och tar några steg mot honom.
Jag vill bara att han ska hålla om mig. Sjukhuset var inte min favoritplats direkt.

"Du har en fucking ätstörning", säger han kort.
Hjärtat stannar nästan. Hur vet han? Han var den sista jag ville skulle veta.

"Hur vet du", säger jag. Klumpen bildas i halsen.

"Vadfan tror du, Linus", skriker han.
Jag ryggar tillbaka ett steg. Han är arg.

"Jaha", mumlar jag med blicken i golvet.
Jag vågar inte möta hans arga ögon. Skuldkänslorna väller in i kroppen. Skammen lägger sig som ett täcke över hela mig. Jag vet inte varför. Kanske för att jag inte sagt något. Men jag ville inte att han skulle veta, jag ville inte att någon skulle veta.

"Jag trodde vi var tillräckligt nära att du kunde säga något sånt", säger han. Hans röst är hög och jag hör irritationen.

"Jag ville inte att någon skulle veta", jag tittar upp på honom. Han drar frustrerat med handen genom hans blonda hår.

"Fuck it", säger han innan han går förbi mig och drar på sig sina skor. Han öppnar ytterdörren och lämnar mig ensam i den tysta hallen.

Jag tittar chockerat efter honom. Hoppas på att han ska komma tillbaka, men handtaget rycks inte ned och han kommer inte tillbaka. Jag är så jävla misslyckad. Dante vill inte ha mig. Jag förstår dock varför. Han vill inte ha mig för den här jävla ätstörningen. Jag fattar inte ens varför det är en ätstörning? Jag äter bara lite, thats it. Hjärtat sjunker mer och mer. Ångesten kommer från tårna och letar sig upp i hela bröstet. Klumpen i halsen blir större. Tårarna rinner ner för kinderna. Sakta glider jag ned mot den vita väggen. Jag lutar ryggen mot väggen och drar in mina ben mot kroppen. Ihop vikt som en liten boll låter jag tårarna forsa ner för kinderna. Jag är så jävla misslyckad.  Hur fan kunde jag tro att Dante vill ha mig?

Jag skriker rakt ut, låter ångesten lämna bröstet. Skriket dämpar ångesten en aning. Jag skriker igen, försöker få den att lämna kroppen. Jag vill inte må såhär. Jag reser mig sakta upp och torkar tårarna som rinner ner för mina kinder.

Varför väntade Dante ens här? Kanske för att hålla koll på huset medan vi var borta. Det verkade ju inte som han brydde sig om mig iallafall, men varför skulle han? Med skakiga steg går jag in i vardagsrummet. Tvn är på lågvolym och lampan i fönstret lyser svagt upp rummet. Köket är tomt, mörkt och tyst. Ensamheten tränger sig in i bröstet. Tårarna rinner ännu en gång ner för kinderna. Vadfan är det som händer med mig?

Varför gick han när jag verkligen behövde honom. Varför är jag så jävla fel att jag skrämmer iväg varenda människa jag faktiskt tycker om. Elvira har slutar höra av sig av någon anledning. Dante drar. Linus är den enda jag har, som jag alltid haft.

Jag sätter mig på soffans kant och tittar mot ytterdörren. Jag stirrar på den som att jag önskade att ett mirakel skulle ske, som att Travis Scott  kanske skulle komma in och kolla läget. Jag stirrar i flera minuter. Tårarna har börjat rinna ner för kinderna igen.

Handtaget trycks ner och dörren öppnas. Dante kommer in och drar av sina skor samtidigt som han stänger dörren. Tårarna blir fler och fler nu. Hjärtat slår dubbla slag, han kommer emot mig. Han är så vacker. Han tittar på mig med en skämtsam blick. Hans hår är så perfekt, hans tatueringar vid hårfästet passar honom så bra. Han är så vacker. Han tar tag i min arm och drar upp mig på fötterna. Min kropp fylls av värme.

"Förlåt att jag lämnade dig, jag är en idiot"