Fuckboy Lindhe (1)-DANTE LINDHE, HOV1

Del 20

{tack för att ni är så himla fina mot mig. Jag blir så glad att så många tycker om den här boken och det jag skriver. Kom ihåg att om ni mår dåligt, snälla sök hjälp. Prata med någon nära eller sök er till någon ni litar på. Hör av er till mig om det skulle kännas bäst. Tack för att du är du, tack för du läser min bok. <3 }
•

23e februari 23:58

Jag försöker så fokuserat som möjligt gå ut i hallen där det inte finns folk. Alla befinner sig i vardagsrummet och köket. Antagligen också altanen för att röka.

Snabbt drar jag på mig mina skor som jag ställt i hörnet för att kunna hitta dem enkelt. Jag knyter snabbt dem vita smörerna och börjar leta efter minn jacka. Jag hittar den men får kämpa för att ta fram den bland alla jackor. Jag drar snabbt på mig den och öppnar ytterdörren. Huvudet svajar lite, alkoholen känns i kroppen.

Jag sätter mig på trappan nedanför ytterdörren och drar upp citypaketet från min jacka. Jag placerar ciggen mellan läpparna och tänder. Den giftiga luften tränger sig ner i mina lungor och ångesten försvinner för några sekunder.

Jag har tappat bort Dante. Senast jag såg honom var i vardagsrummet för ett tag sen. Han dansade med Noel. Dem andra har jag inte heller sett på ett tag.

Jag är så arg på mig själv. Så fort jag blir ensam kommer ångesten, jag vill inte ha det så. Jag måste ju förfan kunna vara ensam. Så fort jag ligger ensam på mitt rum eller till och med nu sitter utanför en fest där det befinner sig massvis med människor känner jag mig så ensam. Den kalla asfaltstrappan och cigaretten i handen får mitt hjärta att skrika. Jag vill inte ha det såhär men jag kan inte få det att sluta. Ensamheten ekar i bröstet. Jag vill ha Dante nära, när jag är med honom mår jag bra. Men jag vet att Dante inte kan va med mig som att han vore min slav.

Jag tar några bloss av ciggen. Tankarna snurrar i huvudet samtidigt som det känns som det är helt tomt där inne. Jag fimpar ciggen och ställer mig upp. Ingen befinner sig på framsidan av huset förutom jag. Röster hörs dock från altanen och musik donar högt. Vad ska jag ens göra nu?

Jag öppnar ytterdörren och går in. Jag behåller skorna och jackan på, jag måste hitta Dante. Jag tränger mig förbi några människor i vardagsrummet. Folk sitter i en ring på golvet. En flaska ligger i mitten av ringen. Snurra flaskan.

"Dante du ska kyssa Felicia", säger Malva retsamt. Hennes blick ligger på mig som nyss kommit dit.

Jag söker i ringen efter Dante. Dante flinar och ställer ner sin ölflaska han nyss haft mellan läpparna. Han kryper på ety konstigt sätt fram till Felicia. Han är full, väldigt full. Men han tänker väl inte göra det? Han skulle aldrig.

Han pressar sina läppar mot hennes och dem börjar hångla. Hånglet leder till mer intensivt och hennes händer vandrar på hans rygg.

Paniken stiger sig från magen upp till halsen. Det känns som någon skjuter mig rakt i hjärtat. Tankarna går tillbaka till tidigare idag. Alla gånger han kallat mig vacker. När han höll om mig framför spegeln. Varför fan sitter han och hånglar upp en annan när han nyss var med mig. Hur fan kan han. Inte för att vi är något men ändå, vissa saker behöver man inte bestämma, det är känslorna som räknas.

Malva, henne jag hatar kanske mest av allt. Hon har alltid varit elak mot mig, alltid vart på mig med hennes kommentarer och knuffar i korridoren. Dock har hon vart utomlans nu i 2 månader så jag har sluppit se henne. Jag bryr mig inte om kommentarerna eller hennes töntiga knuffar. Men jag antar att hon träffade en öm punkt nu, Dante.

Jag möter noels blick med mina tårade ögon. Han tittar oroligt på mig innan han drar bort Dante från Felicia. Jag vänder mig om. Går med raska steg till hallen, ut genom ytterdörren och ner på gatan. Jag går bara, jag går i 1 timme, kanske mer. Jag tänker inte, jag bara går. Hjärtat gör ont, tårarna rinner, jag bara går.

Jag går upp på Västerbron. Det är vindstilla, men kallt. Nästan inga bilar åker över den höga bron. Jag stannar i mitten. Jag tittar ner på havet. Bort mot söder, jag ser grönan, jag ser gamla stan. Tunnelbanorna som åker genom gamla stan bort mot söder. Undrar vart alla dem människorna ska. Tårarna rinner ner för mina kalla kinder. Jag tar ett till bloss av cigaretten.

Tänk om jag bara skulle hoppa, då hade allt vart över. Jag hade vågat, det vet jag. All smärta skulle försvinna, all ångest. Jag skulle inte vara ett problem för alla, jag skulle inte fucka upp det som jag alltid gjort. Linus skulle kunna slappna av och inte behöva tänka på mig. Jag kanske skulle få träffa mamma och pappa igen. Jag slänger ciggen. Det kalla mörka vattnet skvalpar långt där nere. Lamporna lyser upp bron. Ska jag klättra över? Det kanske är bäst så.