Fuckboy Lindhe (1)-DANTE LINDHE, HOV1

Del 22

Fannys perspektiv

24e februari 09:08
Jag reser mig upp ur min loggade position i sängen. Det är tyst i huset, min dörr till rummet är öppen men inte ett ända ljud hörs. Linus har ju åkt till Göteborg med Carmelo. Men jag vill inte va ensam. Tanken på vad som hände igår ger mig ångest direkt.

I min stora t shirt och trosor går jag till badrummet. Jag tittar mig i spegeln, jag ser hemsk ut. Lindan jag satt runt min arm har blött igenom. Det vita tyget har nu några blodfläckar på sig.

Jag drar bort lindan och det svider till. Jag rynkar pannan av reflex men gillar ändå smärtan. Jag slänger lindan i soppkorgen och tvättar såren med varmt vatten. Det svider, men det är skönt. Jag tar fram en ny kritvit Linda från skåpet och lindar den runt armen. Jag undviker att titta mig själv i spegeln, jag vill inte se mig själv.

Jag går återigen in i mitt rum och drar fram ett par svarta jeans och en lila hoodie ur garderoben. Jag drar på mig det snabbt, håret sätter jag upp i en bulle på huvudet.

Jag sätter mig på sängen. Tittar ut genom dörren mot hallen. Det svider fortfarande i armen. Jag är värd det. Jag tar upp min mobil som ligger på sängbordet och stänger av flygplansläge. Notiserna börjar rulla in, dem är många. Flera missade samtal, sms, snaps, insta och Mail. Jag låser upp med mitt fingeravtryck och går in på samtal.

7 missade samtal av Noel Flike.
4 missade samtal av Ludwig Kronstrand.
2 missade samtal av Axel Jiggy.
28 missade samtal av Dante Lindhe.
1 missat samtal av Linus.

Jag tar ett djupt andetag. Ångesten fyller upp min kropp ännu en gång. Jag måste ringa upp. Vem ska jag ringa? Jag trycker på Noels namn och sätter telefonen mot örat. Jag vill inte prata med Dante och Noel var högst upp.

Signalerna går, en efter en.

"Hallå", Noels röst fyller mitt högra öra.

"Hej, det är Fanny", säger jag.
Noel tystnar.

"Vart har du varit? Alla är jätte oroliga", säger han. Han släpper ut ett andetag han hållt inne.

"Förlåt, jag har bara vart hemma", säger jag.
Lögn, först ute sen hemma, men nästan sanning.

"Okej, jag förstår om du är ledsen och sådär men jag tycker verkligen du ska prata med Dante", säger han.
Klumpen bildas snabbt i magen. Ångesten ligger precis vid adamsäpplet, hindrar mig från att få fram några ord.

Jag mumlar något slags ja tillbaka. Jag stänger ögonen och ser hur gårdagens scen spelas upp framför mina ögon. Dante som kryper fram till henne, hans läppar som pressas mot hennes. Hur han fördjupar kyssen, hånglar upp henne. Noels nervösa blick som möter min.

Jag sväljer hårt ner ångesten. Inte bryta ihop nu.

"Är du okej", säger Noel.
Han låter snäll, det låter nästan som han bryr sig. Men varför skulle han?

"Ja", säger jag kort.
Lögn, men vadfan ska jag annars svara?

"Jag kan komma över om du vill, jag kan ta med mig grabbarna", säger han.

Ska jag säga ja? Jag och Dante har ju egentligen inget, vi har inte snackat om det att vi skulle va något mer än bara vänner. Jag trodde bara inte att han skulle göra så mot mig för det han sagt. Men han kanske är sån. Fanny du visste redan att han var fuckboy när du inledde det här. Jag får skylla mig själv, men varför har han då sagt så mycket saker till mig som han antagligen inte menat? Det är så mycket fel på mig. 

"Kom över", säger jag.
Jag tänker inte riktigt, jag bara säger. Jag kommer säkert ångra det där senare när Dante står i min hall och jag möter hans vackra ögon. Men även fast jag är ledsen vill jag ha honom nära, för han gör mig lycklig.