Jag är fångad.
Gömd, dold för omvärlden.
En vilsen, borttappad själ som av misstag vandrat iväg på fel stig.
När jag vänder mig om har vägen suddats ut, omöjlig för mig att se. Ibland tar jag upp en penna och börjar måla dit stigen igen, försöker minnas hur det såg ut, för länge sen.
Men minnet är grått, jag har redan glömt.
Jag behöver det fängelse jag är i. Den skyddar mig. Ger mig trygghet för stunden. Jag drömmer mig bort, fantiserar för första gången på ett tag.
Snälla, låt mig aldrig gå. Släpp mig aldrig fri.
Håll fast mig med all din kraft och smek mig försiktigt över ryggen.
Ge mig tröst. Ge mig en anledning att finnas för.
Jag tror inte jag klarar mig annars.
Hur tolkar du detta?
