Jag trodde verkligen att jag klarat det. Att jag äntligen stolt klättrat upp till toppen och tittat ner från min höjd.
Men en liten knuff var allt som behövdes för att min fot skulle tappa fästet och min kropp ryckas framåt.
Så här hänger jag och dinglar. Ingen säkerhets lina. Bara människorna som gladligen satt sina nätta händer mot min rygg och nacke och tryckt till. De stirrar ner, på mig, fnyser och pratar. Struntar i mina rop.
Min ena hand har dock lyckats få tag i ett fäste.
Först nu märker jag att det är en hand som håller om mig. En hjälpande hand som vill prata mig upp till toppen. Jag ler, pratar ett tag jag med.
Fast i hemlighet väntar jag på att handen sakta men säkert ska släppa taget om mig och låta mig falla ner igen. Inte för att jag vill det.
Mer för att jag vet att det kommer hända.
Och när jag kastar en blick uppåt står fortfarande gänget där, en aning uttråkade.
Handen börjar glida ur min.
Med en suck släpper jag motvilligt taget och
gör min väg neråt.
De på toppen tittar ner en stund, känner kanske någonstans att en stjärna släcktes inom dem?
Men oavsett vad de kände så ryckte de på axlarna.
Vände sig om,
Gick.
Bort.
Bort, från
Brottsplatsen.
Hur tolkar ni detta kapitel? Hade varit intressant att veta. Jag själv vet ju vad jag försökte få fram men vad tror ni att ni läser om?
