Och så är vi här.
Gräset som kvävs under snön syns då och då genom kylan. Jag åker igenom i det landskapet där jag lärt mig att hata.
Minnena från det andra stället, som nu känns som ett påhittat förflutet, kittlar i bakhuvudet. I ett land med en helt annan kultur. I ett land med så vackra människor. Det är knäppt, det tycker jag faktiskt, att okända människor förmedlar mer kärlek till mig än vad jag får av mina nära.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att alla ska få chansen att hälsa på alla de fantastiska människor jag fick äran att träffa. Jag hoppas av vi ska kunna lära oss av dem. Jag hoppas jag inte faller tillbaka i gamla spår bara för vi lämnat det vackra.
Att jag ska kunna vara den delen av mig själv som jag var där.
För jag upptäckte att andra omkring mig betedde sig bra mot mig, även om jag ibland kände mig, rent ut sagt, sunkig.
Hej Sverige,
Hejdå Afrika och särskilt det land jag vandrat och skrattat i, Tanzania.
