Svärden slås emot varandra, skapar klingande ljud i mörkret. För varje slag hoppar jag till inom mig, oförberedd på det plötsliga ljudet som gör sig hörd.
Röken som tycks komma från ingenstans och samtidigt är överallt gör att mina ögon kliar. Jag blinkar, lösgör en tår från min pupill. Droppen krossas i samma sekund mot avgrunden.
'Ignorera dem'
'Du inbillar dig'
'Kom igen, så farligt är det väl inte?'
'Du klarar dig'
Alla dessa påståenden och frågor gör allt bara värre, alla tankar inom mig mångdubblas. Och hur tänker du dig att jag ska ignorera ett krig? Tror du inte det är jobbigt? Klarar jag verkligen mig så oskadd som du tror dig veta?
Vissa demoner uppenbarar sig i konstiga skepnader och andra i upprepande, klagande röster.
Men mina demoner, dem försvinner inte även om jag är blind, dem försvinner inte om jag är döv.
För dem finns där, guppar omkring i hjärnan, undangömda i alla veck och vrår som dem hittar.
Det är tankarna. Tankarna som omsluter mig, har dragit in mig i sina klor.
Och detta gör att ett krig bryter ut, skapar oljud och konstiga känslor inom mig. Demonerna är fler än mina änglar. Starkare, större och mer övertygande.
Och tillsammans med dem låter jag bladet som är ihopklämmt mellan mina fingrar, öppna upp mitt skin och fria det flytande blodet inom mig.
Kriget stannar genast upp. Allt går som i slowmotion. Allt jag fokuserar på är nu känslan i min arm. Jag studerar svärden som hänger i luften, redo att träffa varandra.
Allt för snart lämnar det vassa min hud och innan jag hinner blinka, börjar allt igen, huvuden faller ner till marken, avhuggna genom den tjocka dimman.
Fast jag vill inte se, vill inte heller höra skriken. Jag gör mycket hellre vad som krävs för att det ska sluta, även om det bara är för en sekund.
Rakbladet är inom mig igen.
'
En liten rörig beskrivelse om hur smärta ger sin effekt till mig. Hoppas man fattar vad jag menar.
Det är alltså alla tankar som jag försöker bli av med. Och det ändå som får dem att försvinna är den fysiska smärtan. Och precis den avtar måste jag börja om.
Igen.
