// Snälla bli min \\ Noel Flike // ✓ (1)

29 - Jag kommer

"Natten är ung och jag ligger vaken
Jag är "Lucy in the sky", jag är högt över molnen
Ja, jag vet att hon är söt men håll tillbaka
För jag har trillat dit, jag har fallit, jag har vaknat
Ja, jag vet att hon är söt men håll tillbaka."

1/10 - 17, Tisdag.
Klockan 21:21
Noels Perspektiv.
_________________________

Det hördes en hög smäll av en pistol. Ett skrik av fruktan när Lovisa mötte min blick. Allt blev svart.

3/1 - 17 torsdag.
- N x L -

"Han kommer vakna, eller hur?" Hördes en röst.
"Ja det gör han Lovisa, jag lovar." Sa en annan röst.

När jag öppnade ögonen sakta igen och möttes jag av ett sterilt, vitt sjukhusrum och någon som kramade min hand hårt. En sjuksköterska stod bredvid och kollade mina blodvärden.
"Noel?" Hördes den välbekanta rösten. Den var helt hysterisk.
"Låt han vakna upp i lugn och ro." Sa min mammas lugnande röst.

Allt var blurrigt. Jag kollade sakta på min hand men kände hur en smärta stack till i nacken när jag rörde den.
"Kommer jag..." Sluddrade jag.
"Allt kommer lösa sig Noel." Sa min pappas röst. Lovisa låg med huvudet begravt vid min hals.
Sjuksköterskan sa något till mina föräldrar som jag inte uppfattade. Blöta tårar nådde min axel och tysta viskningar mitt ena öra.
"Så han kommer kunna gå? Med vissa komplikationer?" Sa min äldre brors oroliga stämma.
"Ja. Det kommer ta någon månad eller två dock innan det blir som nornalt." Sa en doktor tydligen som kommit in. "Vi kommer göra det bästa vi kan med att hjälpa eran son med sjukgymnastik med mera." En slags glädje spreds i bröstet trots smärtan i hela kroppen.
"Det är bara två revben och en ytterst liten flisa av en kota som tog stryk. Men eftersom han kom direkt in på operation blir allt bra." Fortsatte doktorn. Lovisas värme hade lämnat min hals.
"Har ni fått reda vem som sköt?" Frågade hon från ingenstans.
"Polisen återkommer till er om det enligt det de informerat oss om." Sa doktorn vänligt till Lovisa. En plötslig huvudvärk slog till som en käftsmäll, jag drog den fria handen upp till huvudet trots den kraftiga smärtan i ryggen.
"Hur länge kommer det göra ont i ryggen för han?" Frågade Lovisa som gjorde små cirklar i min handflata med tummen.
"Ett bra tag. Det är en helt individuell smärta." Sa doktorn. På något sätt frågade Lovisa de frågorna som jag vet att de andra inte skulle våga ställa.
"Blir det rullstol i en tid?" Frågade pappa.
"Nej inte i första taget då vi vill att han ska sitta så lite som möjligt och röra sig så mycket som han orkar och kan." Sa doktorn, "jag återkommer om ni har fler frågor." Det hördes låga svar från dem i min omgivning och steg ut till korridorerna.

"Noel kan du röra på fingrarna?" Sa sjuksköterskan som satt sig på huk vid sängkanten. Lovisa släppte min hand för att jag skulle kunna röra på varje finger på mina händer. Vilket jag kunde.
"Vad bra. Kan du sakta lyfta armarna uppåt?" Frågade sjuksköterskan. Jag gjorde som hon sa men kom inte mycket högre än två decimeter innan det gjorde ont i hela armarna och ryggen.
"Bra. Jag ska gå nu men om det är något så säg bara till så kommer någon av mina kollegor direkt." Sa sjuksköterskan som försvann på tjugo millisekunder från rummet.

"Vad gör vi nu då?" Var det första jag frågade mina föräldrar.
"Du ska ingenstans på fyra dagar minst." Sa min mamma.
"Men jag behöver till studion ju. Vi ska ju snart släppa något och min vers är det ända som saknas." Svarade jag. "Vet de andra ens om att jag är här?"
"Ta det lugnt Noel. Du måste göra det." Sa pappas röst. Lovisa satt bara och kollade på mig.
"Jag vet ju knappt ens varför jag är här eller hur länge jag varit här! Klart som fan jag inte kan ta det lugnt då." Sa jag strängt.
"Du kom hit i förrgår sen dess har du bara sovit efter operationen." Sa Lovisa. Jag kollade på henne. "Jag meddelade de andra om de innan. Dante, Ludde och Axel kom inom igår."
"Ska inte du till skolan?" Frågade jag henne. Förvirringen i mitt huvud var på den nivån att jag inte kunde beskriva det.
"Mamma sa att det var okej att jag var hos dig." Sa hon och fingrade med en ring på hennes finger.
"Ska vi gå ut så ni kan prata i lugn och ro?" Frågade mamma helt lugn.
"Ja mer än gärna, tack." Sa jag och kollade på Lovisa. Familjen lämnade rummet efter några om och men från pappa. Dörren stängdes och Lovisa mötte min blick.