11 - Vi har, vi har

1.1K 29 2
                                    

"Titta på mig nu
Du tittar inte som förut
Du känner tvekan eller hur?
För minsta grej blir du sur
Vi kan väl glömma allt det där
Och bara se till det som är
Man ska vara glad för det man får
För varje månad varje år."

25 September 2017
Noels perspektiv
________________________________________

Jag vaknade av att något rörde sig brevid mig och hur det lät utifrån köket. Vart befann jag mig nu igen?

"Är du vaken?" Hördes en trött morgonröst.

Lovisa

Mina ögon var nästintill vidöppna. Sömnigt kollade jag mig omkring men möttes av ett svagt leende till höger om mig.

"Vaken men knappat levande direkt." Sa min oerhört raspiga morgonröst till tjejen som låg brevid mig. Våra ögon möttes och jag märkte hur hon kollade otroligt djupt in i mina. Sedan i ren hast fick jag en kyss på munnen, som jag försökte förlänga men hon slutade direkt.

"Lite längre går väl, eller?" Sa jag, hon kollade oroligt på mig. Vad var hon så rädd för?
"Vad oroar du dig för? Du kan säga allt till mig, jag berättar inte för en själ." Jag la min ena hand vid hennes höft och log lite. Hon log svagt mot mig.

"Inget." Sa hon.

"Jo något tänker du på. Komigen säg det bara. Jag dömer ingen." Sa jag och försökte le det vänligaste jag kunde. Hon funderade en stund, det syntes. Varför sa hon inte det bara direkt?

"Nej jag bara... oroar mig typ att du bara ska lämna mig som mitt ex gjorde." Svarade hon och visste inte riktigt vart hon skulle fokusera sin blick för någonstans.

"Det skulle jag inte göra. Aldrig. Jag älskar ju dig." Sa jag och hon kollade med stora ögon på mig.

"Är du verkligen säker på det? Tänk om du bara spelar mig?" Sa hon och log finurligt. Ett oerhört fint leende om man får tillägga det.

"Tror du verkligen jag skulle göra det, Lovisa Engdal?" Svarade jag.

"Man vet aldrig, Noel Flike." Sa hon och kröp närmare mig. Hon slappnade av, slickade sig runt munnen och skiftade med att kolla in i mina ögon mina läppar.

"Nu vill du hångla? Hur grovt?" Retade jag henne.

"Äckel."

"Säger du."

"Men fyfan Noel kyss mig bara."

"Lovisa ber om en kyss? Herregud vad förvånad man blir."

"Det var ju du som älskade mig."

"Så nu blir det official? Du och jag, mot världen?" Sa jag med en retsam röst.

"Mot världen." Viskade hon och kollade så koncentrerat hon kunde på mina läppar. De få cenitmererna vi var ifrån varandra var som bortblåst. Hennes mun trycktes mot min, kärleken till henne blomstrade inne i mig. Hade jag kanske träffat mitt livskärlek på en bänk? På mindre än en månad blivit kär i henne. Eller jag blev nog kär första gången jag såg henne. Lovisa försökte nog fördjupa kyssen ytterligare, stoppade jag henne? Nae.

Någon öppnade hastigt upp dörren.

"Hallå ni måste..." Hördes en röst och vi båda drog oerhört snabbt ifrån våran kyss. Lovisas mamma stod i dörröppningen och såg helt ställd ut.
Detta var nog den stelaste tystnaden jag varit med om.
Lovisa slängde en nervös blick på mig, hela hennes ansikte var rött som en tomat.

"Skulle precis.. gå.." Sa jag generat och satte mig sakta upp. Lovisas mamma gav oss ett svagt, överansträngt leende och backade sen ut och stängde dörren efter sig.

"Du behöver inte.." Sa Lovisa och kollade upp på mig men avbröt sig själv när hon mötte min flackande blick. "..gå alltså."
Jag försökte le lite svagt åt henne, det var nog mer än grimas än ett leende.
"Grimasera du, men om du ska gå måste du iallafall äta frukost här." Det röda i hennes ansikte hade börjat tona ner lite. Hon hade satt sig upp och satt nu framför mig. Som förra gången vi "sov över" hade vi tröjor på oss. Tack och lov för det, tänk om hennes mamma kommit in så hade vi inte haft några tröjor på oss. Paniken som skulle uppstå då, jag vill inte ens tänka på det.

"Fine. Men då får jag skjutsa dig till skolan igen." Sa jag och fnätte till henne på näsan lite lätt medans jag snabbt ställde mig upp. Hon var tätt efter mig för att få sin så kallade hämnd.
"Nu jävlar Noel." Sa hon
"Kärlek börjar alltid med bråk. Kom ihåg det." Sa jag högt och tog mig snabbt över till andra sidan rummet så hon inte hann fnätta tillbaka mig på näsan. Hon skrattade så alla hennes tänder syntes. Ett stort leende även kallat.

Lovisas perspektiv
________________________________

"Så vad har ni för er då?" Frågade pappa som hade höjt ett ögonbryn när jag och Noel kom in lite smått svettiga i pannan efter allt springande runt mitt rum då jag försökt fnätta han på näsan men hade uppenbarligen misslyckats. Pappa hade nog hört att vi varit rätt högljudda samtidigt.

"Inget." Sa jag kort och tog fram två skålar till oss. Noel kom upp bakom mig och satte armarna runt min midja.
"Släpp mig annars får du ingen frukost." Viskade jag medans jag mötte hans blick, hade jag blivit kär i han? Otroligt kär? Han mig en kort kyss på munnen. Var det verkligen optimalt att kyssas varenda sekund för Noel?
"Komigen Noel akta dig." Sa jag och knuffade till han lite med armen. Han gjorde hängläpp till mig medans han kollade skadat på mig. Mammas blick mötte min när jag tittade bort på vad dem gjorde. Den var sådär som hennes blickar brukar vara när hon är oerhört generad men hon försökte hålla sig lugn.

"Vart var flingorna nu?" Ropade pappa åt oss. Noel kollade bak på han, ett litet leende hade spridits på hans läppar. Hans armar släppte mig, vilket jag egentligen inte ville för det var rätt bekvämt att känna hans värme nu när det började bli kallare ute, igen.
"Här till höger om oss. Noel hämta mjölken i kylskåpet, den står i dörren." Beodrar jag Noel som redan hade ställt fram mjölken. Ett steg före hela tiden.

Han studerade mig noga när jag hällde upp flingor till oss båda, jag kollade undrade om han skulle ha mer eller mindre flingor. Han visade tydligt att det räckte. Då jag precis skulle hälla upp mjölken sa Noel något jag aldrig kommer glömma
"Juste fan, kan verkligen inte dricka mjölk. Tycker det är så hemskt äckligt." Jag kunde inte hålla mig från skratt. Han kollade oförstående på mig, nu tror han jag är galen eller något i den stilen.
"Du är helt underbar Noel." Sa jag medans han log oerhört stort åt mig. Om han tycker mitt skratt lät fint måste han vara galen. Jag låter ju bokstavligen som en åsna, typ.
"Men har du det i flingor och sånt?" Frågade jag, han nickade.
"Ja, men inte så mycket." Jag log lite för mig själv då jag koncentrerat försökte få Noels frukost perfekt.
"Här, är det bra?" Frågade jag han och visade han mästerverket.
"Perfekt. Fett duktig." Utbrast han överdrivet.

Med skedarna i handen gick vi till matbordet där både mamma och pappa satt. De sa inget då vi satte oss ner.
Vi åt upp frukosten under tystnad. En sån där obekväm tystnad igen.
"Kolla." Sa Noel och visade en bild.

En bild på oss?

En bild på oss i skolan?

_______________________________________

Jahhhhhappp fredag imorgon igen och sen helg. Ska tävla i helgen så vi får väl se hur det går!

Rösta och kommentera gärna.
Tar gärna emot kritik, vad som var bra etc.
//Noelflikes

// Snälla bli min \\ Noel Flike // ✓ (1)Där berättelser lever. Upptäck nu