Inget jobbigt larm som slogs på. Jag vaknade av mig själv. Jag kollade på klockan på mobilen och insåg att jag ännu inte ställt klockan till kanadensisk tid. Jag ändrade det snabbt på inställningarna. Klockan var 09.03. Jag satte mig upp i sängen, kollade in i spegeln. Mitt hår såg nästan orört ut. Inte en ända tova faktiskt. Det gjorde mig av någon anledning glad och jag ställde mig upp och posade framför spegeln. Tänk om jag skulle få gå på röda mattan? Jag tog upp mobilen och klickade in på kameran, och så tog jag några bilder. Ingen av dom blev bra dock. Jag gick ut ur mitt rum och till köket. Mamma var redan uppe. Hon småsprang runt i huset i ett par vita klackar och det såg ut som att stressade. Hon fick syn på mig och stannade plötsligt. "Hej gumman, har du sovit gott?", sa hon och log. "Ja, vad gör du för något?", svarade jag. "Just det, jag ska iväg och fota några bilder. Men jag kommer hem runt klockan fyra", sa hon och började plocka ner bl.a. sin telefon och ett läppstift i sin väska. Jag nickade. "Klarar du dig? Det finns pannkakor på bordet och senare på dagen kanske du kan gå och handla?", lade hon till. Hon tittade på mig. "Ja, det kan jag", sa jag glatt. Mamma gick fram till mig och gav mig en snabb kram. Sedan tog hon sin väska. "Hejdå då", sa hon och försvann ut genom dörren. "Hejdå", sa jag tillbaka och sedan satte jag mig i soffan. På bordet framför mig stod pannkakor. Jag var inte speciellt hungrig men åt iallafall två pannkakor. Jag kollade igenom Instagram. Jag hade 400 följarförfrågningar. Jag bestämde mig för att göra mitt konto offentligt. Alltså inte privat längre. Plötsligt hade 978 följare. Woho. Jag åt upp och sedan tryckte jag på tv:n och hoppade mellan olika kanaler tills jag hittade Netflix. Jag kollade några avsnitt på min favoritserie, som för tillfället var Riverdale. Jag gick igenom bilderna jag tog tidigare på morgonen, och en av dom blev faktiskt helt okej. Jag bestämde mig för att lägga upp den. Sedan gick jag och tog en snabb dusch för att sedan sminka mig snabbt och gå ut och kolla läget med omgivningen. Jag drog på mig ett par rutiga kostymbyxor med slits och en vit halvtjock tröja. Håret satte jag upp i en slarvig bulle. Sedan låste jag dörren, tror jag iallafall. Fattade inte det där med koden och låset och allt, men sedan gick jag iallafall ut. Det var ganska fint här i området. Jag hade hellre velat bo i typ Montréal eller något ställe som var närmare New York, istället bor vi typ på andra sidan, i Vancouver tror jag det hette. Eller något sådant där iallafall. Jag tog upp mobilen och kollade igenom Instagram, och kollade även min senaste instagrambild.
Йой! Нажаль, це зображення не відповідає нашим правилам. Щоб продовжити публікацію, будь ласка, видаліть його або завантажте інше.
gillat av majajjohansson_, Sarahwiu och 2345 andra lialwhite mornin' 💓 visa alla 656 kommentarer majajjohansson_ saknar dig redan älskling🖤 valeriexhey so beautiful!! tyra_wilsonn omg, can you follow me please?💓💘
Jag blev en aning chockad av likesen, men jag antar att det är för att jag inte är privat längre. Det fortsatte att poppa upp likes och jag hade nu redan 6000 följare, ganska sjukt om man jämför vad jag hade med för några timmar sedan. Plötsligt kommer det några och cyklar. Dom är ungefär i min ålder skulle jag gissa. Dom är ganska högljudda också för den delen. Plötsligt viker en av killarna åt sidan och cykeln välter. Han slår i asfalten ganska rejält och med huvudet först. Jag hör honom skrika och de andra killarna stannar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, så jag springer fram till killen och sätter mig på knä vid honom och gör mitt bästa försök till att prata engelska. "Hallå, gick det bra", säger jag oroligt och nervöst. Det andra tre killarna har också hunnit fram. "Daniel, är du okej?", säger en av killarna. Han har ljust kort hår. "Det är lungt, jag slog bara i huvudet lite", säger han som tydligen heter Daniel. Han reser sig sakta upp och en av killarna går och ställer upp hans cykel. Han har bruna ögon och brunt, väldigt lockigt hår och lite fräknar. Jag möter hans blick och han är faktiskt ganska söt och påminner starkt om någon jag sett innan. "Hej, tack för att du hjälpte oss", säger någon bakom mig. Jag vänder mig om och ställer mig upp. Det är en av killarna. Han har mörkt kort hår och har mörk hy. "Det var så lite så", säger jag och ler. Dock så hade jag ju inte hjälpt dom med något. "Jag heter Mason förresten", säger han och sedan pekar han på killen som antagligen heter Daniel. "Och det där är Daniel", säger han sedan. Daniel vinkar lite. Han har halvlångt blont hår och gröna ögon. Plötsligt kommer killen med kort blont hår och ställer sig bredvid Mason. "Och jag heter Jack", säger han och ler. Jag ler tillbaka och nickar. I ögonvrån ser jag att killen med lockigt hår sneglar mot oss. Jag kan inte låta bli att snegla tillbaka. "Jag orkar fan inte cykla mer nu", säger han irriterat. "Kan vi sticka och köpa glass?", säger han till dom andra som nickar. Jag säger hejdå till dom och börjar gå tillbaka mot mitt hus som ligger precis mitt emot. Då hör jag Mason ropa till mig. "Vill du följa med?", ropar han. Jag vänder mig. "Gärna", ropar jag tillbaka och skrattar. Sedan småspringer jag ikapp dom. Jag går bredvid Mason då någon plötsligt dyker upp på vänster sida om mig, det är han. Med lockiga håret. "Hej ehm, jag heter Finn", säger han och kollar på mig. Och då inser jag vem det är som precis går bredvid mig. Det är Finn, Wolfhard. Jag blir helt chockad och får inte ut några ord. Till sist får jag iallafall ut en mening. "Hej, jag heter.. eh. Lia", säger jag nervöst och ler lite. Mason hoppar fram och ställer sig framför oss. Jag och Finn stannar båda med ett ryck. "Vänta nu, är du nyinflyttad?", säger Mason undrande. Hur visste han det? "Ehm, ja typ. Min mamma har bott här sen tidigare men jag ska hälsa på här ett tag", säger jag tillbaka. Mason ger Finn och de andra en blick. Jag förstår inte vad han menar. "Är du Lia White?", säger han förväntansfullt. Jag nickar. "Lia Larson White, för att vara exakt men ja. Det är jag, vadådå?", säger jag tillbaka och ler. "Vi ska gå i samma klass, säger Jack och skiner upp i ett leende. "Du ska gå i samma klass som mig och Finn", fyller han i. What?? Jag? Samma klass? Som Finn och Jack? Det kändes som att jag iallafall skulle ha någon att prata med i skolan. Jag ler mot Jack, och sedan mot Finn. Finn ler tillbaka. "Asså vad är oddsen egentligen, att jag träffar er och sen ska vi gå i samma klass också!", säger jag glatt. Finn rycker på axlarna och ler stort. Hans leende gör mig varm i hela kroppen.
På vägen till det där glass stället så pratar vi om allt möjligt. Det var så kul att få umgås med några nya människor. Speciellt med Finn, det var något som gjorde att min blick drogs till honom.
(Hoppas ni gillade detta kapitlet, lite rörigt men Aa. Rösta och kommentera för fler kapitel, puss)
