Finn Wolfhard - Maybe

014💓

Jag gick in på chatten och läste meddelandet. Det var från Finn.

"Ska vi gå tillsammans?"

"Jaa! När?"

"När du vill typ ;)"

"Ses om 5 då ;)"

Jag la ner telefonen i min väska och gick fram till sminkbordet och studerade mitt ansikte. Finn skulle ändå aldrig gilla någon som mig, inte för att jag bryr mig om Finn gillar mig eller inte. Absolut inte. Det var iallafall vad jag intalade mig själv. Jag lutade armbågen på bordet och kollade in i spegeln. Jag gav mig själv en blick och sedan fick jag upp en tanke i huvudet. Kanske var det något jag bara intalat mig själv. Jag hade tänkt på det där, som hände första gången jag träffade Finn. Jag kanske bara har vinklat hela händelsen, men hans blick kändes speciell. Den var speciell. Den blicken fick mig att känna mig varm i hela kroppen. Men jag känner knappt honom. Jag suckade och drog bort en hårslinga från mitt ansikte. Sedan spejade jag på mig lite parfym och sedan gick jag ut i hallen.
"Mamma, jag går nu", jag började dra på mig mina skor. Mamma satt och kollade på Tv i soffan, och hon vände sig hastigt om mot mig.
"Vart ska du, älskling?", hon kollade frågande på mig med sitt kritvita leende och välsminkade ansikte.
"Jag, Finn, Jack och Daniel ska sova hos Mason, hoppas det är okej", jag log glatt mot henne. Hon la huvudet på sned och funderade lite.
"Hur är dom som personer?", sa hon sedan.
"Mason är jätte trevlig, Daniel också. Och Jack. Och Finn är..", började jag innan mamma avbröt mig.
"..är också jätte trevlig antar jag", hon flinade lite mot mig och blinkade med ena ögat. "Okej, ha så kul, smsa mig om du behöver något eller om något skulle hända", sa hon sedan och log.
"Okej, hejdå", jag stängde dörren bakom mig och tog upp telefonen. Finn var inte här en. Jag gick ner på trottoaren och kollade mot Finns hus. Sedan rörde jag mig bort mot hans hus. Jag kanske kunde knacka på? Jag ställde mig utanför dörren och tog ett andetag, okej. Det är ingen stor grej, jag ska bara knacka på dörren. Jag höjde handen och knackade snabbt tre gånger. Jag hörde inga ljud inifrån huset, var han inte hemma? Kanske hade han redan gått utan mig? Men det skulle ju vara lite konstigt. Jag tänkte precis ta upp min telefon och skicka en snap när jag plötsligt hörde steg kommandes mot dörren inifrån huset. Äntligen kom Finn. Dörren öppnades, men det var inte Finn. Det var en äldre kille, ganska lång. Han var dock ganska lik Finn.
"Hej, ä..är Finn hemma?", sa jag och kollade upp mot honom.
"Ah Finn, ja han är hemma", sa han och ropade efter Finn. Sedan lutade han sig mot trappan. Sedan kollade han på mig.
"Jag heter Nick förresten, Finns storebror", sa han sedan. Jag nickade till svar och log.
"Och vem är du då?", sa han sedan och flinade vänligt mot mig.
"Jag heter Lia", sa jag och gav honom ett leende. Plötsligt sken han upp i ett leende som att han precis kom på något jätte viktigt.
"Aha, det är du som är Lia. Finn har pratat mycket om dig", sa Nick och flinade lite mot mig. Jag kollade ner i backen och sen upp mot honom.
"Jasså har han?", sa jag sedan och log.
"Du skulle bara veta, han pratar om dig 24/7", sa han och flinade.
"Det gör jag ju inte", sa Finn som kom ner för trappan, men jag såg att en röd ton spred sig i hans ansikte.
"Skojar du med mig eller?", utbrast Nick högt och skrattade. "Det är ju det enda du pratar om!?", Nick skrattade och slog lätt till Finn på axeln.
"Det är inte det enda jag pratar om", Finn himlade med ögonen och drog på sig skorna. Nick kollade undrande på honom.
"Vänta, är ni tillsammans?", sa han sedan och flinade. Finn drog sin ryggsäck över axeln och gick förbi Nick.
"Nej det är vi inte", Finn suckade och kollade upp i taket, och sedan gick han mot mig.
"Nästan?", sa Nick frågande. Han flinade lite mot mig och jag skakade på huvudet. Finn satte sin hand på min axel och vände mig mot dörren, sedan drog han med mig ut från huset.
"Hejdå Nick", ropade han innan han smällde igen dörren bakom oss och vi började gå ner för trottoaren.
"Tro inte att jag är värsta psykopaten nu, bara för att Nick sa att jag pratar om dig hela tiden", sa han och skrattade.
"Nej, jag tror inte att du är värsta psykopaten", jag skrattade tillbaka. Han log.
"Nick vet inte vad han pratar om", han kollade på mig.
"Nick är min bror förresten", sa han sedan.
"Aa, han sa det", jag skrattade lite. "Ni är väldigt lika", tillade jag.
"Verkligen inte",utbrast Finn och kollade på mig, sedan skrattade han.
"Det är ni ju", svarade jag och skrattade.
"Nej, jag är mycket snyggare än honom", sa Finn ironiskt och höjde på ögonbrynen. Jag log mot honom.
"Kanske det", jag log mot honom och han svarade tillbaka med ett leende. Hans hand snuddade lite vid min hand, men denna gången drog jag inte bort handen. Jag lät det bara vara. Jag mötte hans blick. Han hade faktiskt väldigt fina ögon, när jag väl tänkte på det. Han kollade ner i marken, men jag kunde se att det dolde sig leende bakom det svarta, lockiga håret.

(Länge sen jag uppdaterade, men nu har jag äntligen skrivit ännu ett kapitel, glöm inte att rösta och kommentera för fler kapitel💞💓💗💘💖