Finn Wolfhard - Maybe

012💓

"Där är du ju!" jag vände mig om. Det var Emilia, såklart.
"Eh hej!", svarade jag.
"Vem ska vi till då?", sa hon och höjde på ögonbrynet. Nu hade hon den där överlägsna rösten igen.
"Kanske d..", hann jag börja innan hon avbröt mig.
"Vi kan vara hos dig", sa hon och började gå framåt medans jag stod kvar. Sedan vände hon sig om och kollade på mig.
"Vi ska väll åt det här hållet?", sa hon sedan och log. Denna gången såg hennes leende ganska äkta ut, som att hon menade det. Jag nickade och följde efter. Ibland trodde jag nästan att Emilia var snäll, men det visste jag ju redan att hon inte var. Men vad skulle jag göra, det var bara att låta henne följa med mig hem. Hon accepterar ju inte ett nej direkt. Emilia pratade på om olika saker, mest skit om andra människor. Ja sa ingenting, jag tänkte på andra saker. Typ som, vart tog Finn vägen? Jag såg honom inte efter skolan. Jag såg honom vid skåpet och sen försvann han bara. Jag tog upp telefonen och skickade en snap till honom, för att se om han skulle svara.
"Har du ens lyssnat på vad jag sa?", sa Emilia plötsligt i mitt öra. Jag ryckte till och kollade irriterat på henne.
"Eh nej.. vad sa du?", svarade jag.
"Om du hade lyssnat hade du fått veta", sa hon drygt och fortsatte gå, men hon var iallafall tyst därefter. Hon ändrade sin attityd hela tiden, vilket var lite förvirrande.
"Här bor jag", sa jag och pekade mot huset. Hon kollade upp och inspekterade huset noggrant. Sedan nickade hon bara. Jag gick upp till dörren och låste upp. Emilia gick in genom dörren och in i hallen. Jag stängde dörren bakom oss.

...

"Så det här är ditt rum", sa Emilia och kollade runt i rummet. Jag nickade.
"Det är inte alls lika stort som jag förväntade mig", sa hon sedan. Jag kollade förvånat på henne. Men antagligen var det såhär hon brukade bete sig, så jag tog inte direkt åt mig.
"Man vill ju inte ha fööör stort rum", svarade jag och drog ut på Ö:et. "Annars blir det ju inte mysigt", tillade jag sedan.
"Nä, det har du iallafall rätt i", svarade hon och suckade medan hon satte sig vid mitt sminkbord. "Du måste verkligen organisera här", sa hon sedan, vilket var ännu mer förvånande. Skulle hon kommentera precis allt?
"Varför är du så elak?", flög det plötsligt ur mig och jag ångrade genast vad jag sagt. Hon vände sig om mot mig.
"Vad menar du med det?", sa hon och kollade på mig med en arg blick.
"Jag förstår inte varför du vill vara med mig ens faktiskt", sa jag snabbt och försökte på något sätt rädda mig själv. Emilias blick växlade till någon slags osäker blick. En blick jag inte kunde tyda.
"Du är inte direkt jätte trevlig", tillade jag av någon anledning. Jag hade ingen aning om vart dessa ord kom ifrån. Emilia kollade ner i golvet några sekunder. Och sedan kollade hon på mig igen. Hon blinkade och plötsligt såg jag en tår rinna ner för hennes kind.
"Förlåt", sa hon tyst och sedan torkade hon bort långsamt tåren med undersidan av handen. Jag satt bara helt tyst, varför blev hon plötsligt ledsen?
"Emilia jag mena.. det var inte meningen att d..", började jag innan Emilia avbröt mig igen.
"Förlåt för att jag är som jag är, men jag försöker", fortsatte hon och kollade ner i golvet igen. Jag förstod inte vad hon menade. Hon kollade upp på mig med en bedjande blick.
"Jag har inga vänner Lia, det finns inte en enda människa som gillar mig, förstår du hur det känns?", hennes röst brast och jag såg flera tårar som rann ner för hennes kinder.
"Det är klart att det finns, din mamma och pappa gillar dig ju", svarade jag och försökte att låta tröstande. Hon kollade på mig och sedan skakade hon på huvudet satte händerna för ögonen.
"Nej för..dom.." började hon. "Dom finns inte", sa hon och sjönk ner på golvet. "Dom är borta..", sa hon tyst med gråten i halsen.
"Emilia, förlåt. Jag visste inte..", sa jag osäkert och gick fram och satte mig bredvid henne på golvet. Hon kollade upp på mig. Hennes perfekta smink var utsmetad och hennes ögon rödgråtna.
"Kan vi vara vänner Lia?", sa hon sedan tyst.
"Klart vi kan!", svarade jag och flyttade mig liten närmare henne. Emilia log mot mig och sedan slängde hon sig mot mig och kramade mig.
"Tack", hörde jag henne säga och sedan släppte hon mig.

[Sjukt dåligt kapitel, sorry. Känns som att mina kapitel bara blir sämre och sämre. Vad tycker ni?]