Finn Wolfhard - Maybe

024

Jag slängde igen skåpet med en smäll, idag var inte en bra dag. Det kände jag på mig redan nu. Inte för att dagen varit speciellt dålig, vi slutade tidigt, dagens skollunch var helt okej och vi hade mycket inställa lektioner. Men ändå var det som att någon slags ångest låg över mig, men jag kunde verkligen inte komma på vad.

"Vad gör du idag?", Finn ställde sig mittemot mig och lutade sig mot skåpet bredvid och jag blev chockad av att han plötsligt dök upp framför ögonen på mig.

Jag och Finn hade inte snackat så mycket under de tre senaste dagarna. Jag ville inte vara den som alltid hörde av mig, jag ville inte verka för desperat. Därför gjorde det mig glad att plötsligt tog lite kontakt nu, som jag har väntat.

"Vi skulle väll vara hos Mason idag, eller?", svarade jag osäkert och hängde min väska över axeln, jag hade iallafall fått för mig att vi skulle vara hos Mason.

"Ja men vi ska ju vara hos honom på kvällen, jag menar om du ville göra något innan det", sa han och log världens finaste leende denna jord har skådat. Lite väl klyschigt kanske, men det är väll så det ska vara när man är kär, eller?

"Visst, varför inte", han log lite igen av mitt svar innan vi sedan börjar gå mot skolans utgång.

-

"Så, vart har du varit dom senaste dagarna?", jag lutade mig mot köksbänken medan jag följde Finns rörelser när han sträckte sig för att ta ett glas ur köksskåpet.

"Ah, har bara haft mycket med 'jobbet' typ det senaste, sorry att jag inte har hört av mig", svarar han mig och ser på mig med en blick som säger mig att han menar det han säger, han har haft det fullt upp helt enkelt.

"Asså det är lugnt och så, jag undrade bara", jag skrattar lätt när jag yttrar mig och ler mot honom. Han är världens finaste människa, verkligen. Han besvarat mitt leende met att le ett lätt leende tillbaka, sedan tar han en klunk av vattnet han precis fyllt upp i sitt glas.

Plötsligt plingar det till i Finns mobil, och Finn tar snabbt upp mobilen ur bakfickan och kollar på skärmen för att se notisen. Sedan klunkar han snabbt vattnet som återstår i glaset.

"Du, jag måste dra nu", säger han med en ledsen min. "Du vet, förberedelser inför intervjuer och sånt".

"Jag fattar, men vi ses hos Mason eller?", jag nickar och följer med honom ut i hallen. Han drar på sig skorna snabbt.

"Såklart jag gör, vi ses då", svarar han och ler, sedan vänder han sig om och öppnar dörren för att gå ut.

Han hinner dock inte långt utanför dörren innan jag lägger handen på hans axel, och han vänder snabbt om och kollar frågande på mig.

Jag sträcker mig snabbt upp mot honom och ger honom en snabb puss, sedan drar jag ifrån och backar ett steg från honom, beredd på att han ska stänga dörren. Men istället står han kvar, han kollar ner lite i marken och ler ett svagt leende. Sedan kollar han upp mot mig igen.

Han låter sin blick vila på mig, och plötsligt lägger han sina händer på mina höfter och drar mig närmare. Hans blick har nu flyttat sig till mina läppar och innan jag ens hinner reflektera över hela situationen har hans läppar kraschat in i mina. Jag besvarar kyssen och flyttar mina händer långsamt upp och lägger dom runt hans hals, samtidigt som han drar mig närmare och raderar utrymmet mellan våra kroppar.

Det gick alldeles för snabbt, som att tiden snabbspolades. Plötsligt hade han dragit ifrån, och nu log han bara lite mot mig.

"Vi ses, Lia", han log och sedan stängde han dörren och gick.

Det är nästan chockerande, hur mycket fjärilar i magen jag får av den här människan.

~
hello, har någon saknat mins kapitel, kanske kanske inte. Men jag är tillbaka. Tänkte kanske att det behövdes ett till kapitel nu, så det var väll på tiden💞💞💞💞 Ska jag börja uppdatera igen?