Finn Wolfhard - Maybe

06💓

"Jag tar en bägare, tror jag. Med två kulor", säger jag till tjejen i kassan. Hon nickar.
"Vilken smak ska du ha?", säger hon glatt medans hon tar fram den lilla pappersskålen hon ska lägga glasskulorna i. De andra står och väntar på mig.
"Ehm, jag tar nog en vanilj, och den andra citron", säger jag. Hon skopar snabbt upp två kulor glass i bägaren. En vanilj och en citron.
"Då blir det 35", säger hon sedan. Då inser jag att jag inte har kortet med mig. Vad ska jag göra nu?
"Jag har glömt mitt kort hemma, tyvärr", säger jag nervöst.
"Sorry, då kan jag tyvärr inte ge dig den här", säger hon och lägger huvudet på sned.
"Lia?", hör jag någon säga. Det är Finn. Jag nickar.
"Jag kan betala för dig", säger han och räcker fram sitt kort till tjejen i kassan. Jag ler mot honom.
"Tack", säger jag. Han är verkligen snäll.
"Ooooo Finn", hör jag Daniel och Mason säga retsamt.
"Käft", säger Finn tillbaka och skrattar. Han rodnar lite. Tjejen i kassan ger tillbaka honom kortet och ger honom glassen. Han räcker över glassen till mig och jag tar emot den. Sedan går vi bort och sätter oss vid ett bord. Jag sätter mig mittemot Mason och Jack bredvid Daniel som redan har satt sig vid bordet. Finn sätter sig bredvid mig.
"Så, när ska du börja i vår klass då?", säger Finn och vänder sig mot mig. Han ler.
"Jag vet faktiskt inte. Men snart iallafall!", svarar jag tillbaka.
"Vår klass suger typ", säger Jack plötsligt. Jag kollar förvånat på honom. Han rycker på axlarna.
"Vadå, den gör ju det", säger han igen och kollar på Finn för att få bekräftelse. Finn nickar.
"Emilia styr över typ alla tjejerna, och då blir det så dålig stämning hela tiden och man kan aldrig ha lite kul typ", fortsätter han. Vem var egentligen den där Emilia? Hon verkade iallafall inte så trevlig.
"Men när du börjar kanske allt ändras, vem vet?", säger Finn och kollar på mig.
"Ja, kanske det.. eller så hittar jag inga vänner och blir mobbad istället", säger jag. Och för att vara ärlig är det typ det jag tror kommer hända också. Att inte hitta några vänner.
"Du har ju mig", säger han skämtsamt.
"Du har ju oss", rättar Daniel och hånler ironiskt mot Finn.
"Ja, jag har er", säger jag tillbaka. "Men jag skulle vilja ha någon tjejkompis också", tillägger jag.
Dom andra nickar och verkar förstå. Jag har precis ätit upp min glass. Det verkar som att de andra också gjort det.
"Ska vi dra?", säger Jack. Han kollar på oss och jag nickar. De andra verkar också hålla med. Vi reser oss upp och går.
"Jag drar hem nu, måste plugga", säger Daniel och stannar.
"Jag också tror jag", säger Mason och kollar på Jack.
"Jag drar nog också hem då, för vi bor ändå på samma gata. Vi kan hämta cyklarna imorn Finn?", säger han.
"Bor ni tre på samma gata?", avbryter jag dom. Daniel nickar.
"Japp, det gör vi", säger han sedan. "Nästan grannar också", tillägger han.
"Men inte Finn?", frågar jag undrande.
"Nej såklart inte, du och Finn bor ju mitt emot varandra", säger Mason och skrattar. Bodde jag? Mittemot? Finn?
"Jaha, det visste jag inte", svarade jag.
"Nu vet du", säger Finn tillbaka. Jag himlar med ögonen och skrattar.
Mason, Daniel och Jack vek av, in på en annan väg efter dom sagt hejdå. Och eftersom att jag och Finn tydligen bodde mitt emot varandra så slog vi såklart följde hem.
"Nu är det bara du och jag", sa han plötsligt och log. Jag nickade.
"När jag börjar skolan och så, då får vi gå tillsammans till skolan. För jag kan inte vägen", sa jag och skrattade. Han nickade.
"Såklart. Och så kan vi möta upp Mason och Jack och Daniel också", sa han. "Eller så kan vi gå själva också om dom är sega", tillade han och log. Jag skrattade. Jag trodde typ att det skulle bli en stel stämning. Men det blev det inte alls, tvärtom. Det var jätte roligt, att bara gå där på vägen och prata med Finn. Snacka om allt möjligt. När jag närmade mig mitt hus så stannade jag.
"Här bor då jag", sa jag glatt. Han nickade och sedan pekade mot ett annat vitt hus.
"Där borta bor jag", sa han sedan. Jag nickade till svar.
"Okej!, det var kul att jag kunde hänga med er idag. Vi ses", sa jag. Han nickade.
"Detsamma", sa han. Jag ställde mig lite på tå för att ge honom en kram, han var egentligen ganska lång, märkte jag nu. Jag la händerna runt hans hals och han la sina händer runt min midja och höll om mig. Ganska skev kram, men jag vill inget annat än att kramas i den stunden. Han släppte lite och kollade mig i ögonen. Han lutade sig lite mot mitt ansikte, hans blick växlade mellan mina ögon och mina läppar.
"Hej Lia", hörde jag någon säga plötsligt. Han släppte händerna från min midja och jag vände mig snabbt om, låtsades som inget.
"Hej, mamma..", sa jag tillbaka nervöst. Inte för att det fanns något att vara nervös för, jag menar. Det var en hejdå-kram liksom. Typ. Mamma höjde ögonbrynen och kollade på mig, sen på Finn.
"Ehm.. Mamma. Det här är Finn", sa jag plötsligt. Finn vinkade lite med ens handen.
"Hej Finn!", sa mamma och log. "Och när träffades ni då?", sa hon sedan.
"Jo jag skulle gå ut, och sedan träffade jag Finn och hans kompisar. Vi ska gå i samma klass förresten.", svarade jag.
Mamma nickade och sedan så kollade hon på Finn.
"Vart ska ni då?", sa hon sedan.
"Nej, asså jag skulle precis gå", svarade Finn och sedan vände han sig mot mig.
"Vi ses nån gång, Lia", sa han och jag nickade. Sedan vände han sig om och gick. Jag vände mig mot mamma som stod i dörröppningen. Hon försvann in i huset och jag följde efter. När jag kom in satte jag mig i soffan.
"Finn Wolfhard alltså?", sa hon plötsligt från köket.
"Va?", svarade jag.
"Ja, din nya pojkvän", sa hon och skrattade. Jag suckade och himlade med ögonen mot henne.
"Han är inte min pojkvän, bara en vän som jag träffade idag", svarade jag irriterad.
"Men han är ju jätte söt, gumman!", fortsatte hon och skrattade ännu mer.
"Mamma sluta, jag känner inte ens honom, herregud", svarade jag och försökte låta sur, men jag kunde inte låta bli att skratta åt mammas fula skratt.
"Okej, okej. Men ni kramades ju?", sa hon sedan.
"Ja? För att man brukar göra det när man säger hejdå till någon kanske?", svarade jag och gick in på mitt rum. Min nya pojkvän, vad trodde hon? Jag kände inte ens Finn. Och ja, vi kramades. Och? Man brukar göra det. Men tanken på hur han närmade sig mig på det där sättet, jag vet inte. Ville han kyssa mig? Eller ännu värre, ville jag kyssa honom? Nej aldrig. Fast mamma hade rätt, han är ju ganska söt ändå. Jag avbröt mina egna tankar och kollade Instagram.
finnwolfhardofficial följer nu dig.