Everything has changed - The Fooo fanfiction

Del 28

Fortfarande Felix perspektiv:

Sjätte juli, dagen var alltså här. Jag och Emelie skulle bli hämtade klockan 14:00 av Fredrik eller kanske rättare sagt pappa. Han skulle sedan köra oss ut till hans lilla landställe där han och Emelie förr i tiden bodde, på den tiden då vi inte visste att vi var syskon, tvillingar. Jag var fortfarande sur på honom efter allt det han hade gjort mot både mig och Emelie. Han lät mig växa upp i en lögn, han hade både sårat min älskade mamma och tagit ifrån mig min syster som sedan senare blev min flickvän. Han hade förstört hela min bardom. Jag hade trott att min pappa var död och sedan så fick jag veta att Fredrik - Emelies pappa också var min pappa.

- Se så barn hoppa in i bilen nu, akta så ni inte klämmer fingrarna i dörren, sa Fredrik när han hämtade oss. Han hade blivit så barnslig sedan han blev tillsammans med Oscars mamma vilket jag hatade. Jag ville inte bli behandlad som en liten barnunge.

- Vi är inte tre år, muttrade Emelie som svar samtidigt som hon satte sig i baksätet på vänstersida i den vita Volvon. Dörren smällde hon igen hårt, jag förstod verkligen att hon inte heller tyckte att det här var så värst kul. Jag gick runt bilen och satte mig på högersida i baksätet bredvid Emelie. Nu hade vi en timmes biltur framför oss, Emelie skulle förmodligen sura hela vägen och Fredrik skulle väl som vanligt prata om hans fiskehistorier eller något liknande. Att min mamma, min älskade mamma en gång i tiden hade fallit för den här människan förstod jag inte. Däremot förstod jag varför hon gjorde slut med honom.

- Vad har ni gjort hittills i sommar då? frågade Fredrik från framsätet.

- Det har inte du med att göra, fräste Emelie samtidigt som hon lutade huvudet mot fönsterrutan. Jag förstår att det var tufft för henne att veta att hennes pappa hade bytt ut henne mot en ny familj, mot Oscars mamma och hennes familj.

- Vi har väl inte gjort så mycket, har dansat och sådant, svarade jag bara för att vara lite artig. Mamma hade en gång i tiden försökt lära mig att jag skulle vara artig och jag kunde när jag ville men jag ville inte alltid.

- Killar ska utföra manliga sporter som fotboll och hockey, inte stå i en dansstudio och spegla sig i speglarna som hänger på väggarna. Tjejer ska däremot hålla på med dans och inte med fotboll, sa Fredrik samtidigt som han höll ögonen på vägen. Han menade alltså på att det var helt omanligt att dansa medan det var manligt att spela fotboll, som om. Det enda fotboll går ut på är att jaga en rund boll som sedan ska in i motståndarlagets mål och det enda hockey går ut på är att slå ner varandra tills den andre blöder. Dans är så mycket mer än bara en sport, det är konst, man kan visa så mycket känslor med bara några få steg.

- Vet du vad? Din och din nya frus unge kommer bli helvetets unge, spottade Emelie ur sig och sedan sneglade hon lite diskret på mig. Hon hade helt rätt, deras barn, mitt halvsyskon skulle helt klart bli helvetets unge.

- Ska jag säga vilka som är de enda helvetes ungarna på jorden? Jo, det är ni två, svarade han argt.

- JA MEN VARFÖR VILL DU DÅ ATT VI SKA GÅ PÅ DITT JÄVLA BRÖLLOP DÅ OM VI ÄR HELVETETS UNGAR? DET ÄR INTE DIREKT SÅ ATT VI VILL GÅ PÅ DET, IDIOT, skrek Emelie åt Fredrik. Man kunde se på henne att hon höll på att koka över av ilska. Hennes händer var knutna och hon tyckte så hårt att det såg ut som att det skulle börja blöda.

- Nu håller du käften, skrek Fredrik som svar och sedan så tryckte han hårdare på gasen. Väl framme ute på landet så försvann Fredrik ganska direkt, han berättade inte ens vart vi skulle sova eller vad vi skulle göra nu. Emelie tog tag i hennes väska som låg i bakluckan och sedan så gick hon mot det stora huset. Hon visste säkert vart vi skulle bo eftersom det här en gång i tiden hade varit hennes hem.

- Emelie? ropade jag efter henne, hon stannade upp och vände sig om.

- Vart ska vi bo? fyllde jag sedan i när jag hade fått hennes uppmärksamhet.

- Förmodligen på mitt rum, svarade hon ganska lågt innan hon klev in genom dörren. Jag suckade för mig själv och tog tag i min sportbag där jag hade packat ner de nödvändigaste grejerna. 

Emelies perspektiv:

Hemma igen. Hemma här för första gången på ett år, ett år fyllt av skit, ett år med riktig motvind. Jag gav ifrån mig en suck innan jag tryckte ner handtaget på dörren. Den svala luften inifrån flög mot mig och jag kände genast att det inte luktade som det skulle hemma. Det luktade någon annan, det luktade som om någon helt annan människa hade bott här enda sedan tidernas begynnelse. Hur man skulle beskriva hur det luktade här inne var svårt, det var som rosor blandat med någon slags damparfym. Jag tog av mig mina ballerina skor och ställde dem på dörrmattan i hallen och sedan så sprang jag uppför trappan. På övervåningen hade det tidigare varit furuväggar, efter väggen hade det tidigare stått en byrå från farfar och på golvet hade det legat en gammal matta som min farmor hade vävt själv. Det hade bara varit gamla grejer som påminde om mina farföräldrar men nu var det nymålat, snedtaket hade fått sig en omgång med vit färg och väggarna hade fått en krämvit färg. Även det gamla trägolvet hade blivit utbytt mot körsbärsträ, alltså var det en aning rödare än vad det tidigare hade varit. Ännu en gång gav jag ifrån mig ett högt stön, hur kunde pappa göra såhär? Hur kunde han förstöra mitt barndomshem. Jag fortsatte att traska förbi pappas gamla rum och sedan in på det rummet som en gång i tiden hade varit mitt. När jag kom in så hade mitt rum fått en nyrenovering, de väggarna som tidigare var vita var nu blåa med små nallebjörnar på. Min stora sköna dubbelsäng var borttagen och var ersatt med en vit spjälsäng och en sänghimmel.

- HELVETE! skrek jag rakt ut. Pappa hade inga tankar på att jag skulle flytta hem igen, han hade bara planer på att skaffa en ny familj, en ny familj som skulle betyda allt för honom. Tårarna brände nu bakom ögonlocken. Jag hade alltid älskat min pappa, jag hade alltid sett upp till honom. Han hade varit min hjälte sedan dag ett, den bästa pappan man någonsin kunde föreställa sig. Jag var ingenting värd längre. Jag var bara någon han ville bli av med. Fort som det var så sprang jag nerför trappan och precis när jag skulle öppna dörren så blev jag stoppad av Felix.

- Vad är det som händer Emelie? frågade han, då kunde jag inte hålla tillbaks det. Jag slängde mig runt hans hals och grät floder.

- Pappa vill inte ha mig längre. Han vill bara ha hans nya jävla familj. Han bryr sig inte om mig mer, grät jag mot Felix axel. Försiktigt så förde han sin hand upp och ner över min rygg.

- Shhhhh ta det lugnt vännen! Det kommer ordna sig, viskade han till mig.

- Nej! Ingenting kommer ordna sig igen. Jag kommer aldrig kunna få vara den du älskar, den du håller om och jag kommer aldrig få vara en del av pappas nya familj. Jag kommer dö ensam, leva ensam, vara ensam i resten av mitt liv, svarade jag. Orden bara flög ur mig och jag visste inte ens om jag hade sagt någon riktig mening. Jag hade faktiskt inte tagit det här så hårt tidigare, jag hade bara trott att jag skulle få bo hemma hos Felix och mamma under en tidsperiod och senare få flytta tillbaks hit till pappa men nu blev det klart i mitt huvud. Han ville inte ha mig, han ville inte att jag skulle vara en del av hans nya familj. Han ville dumpa skiten, alltså mig, hemma hos mamma bara för att han inte orkade med mig längre.

_______

Nu hoppas jag att det ska funka! Min wattpad har laggat hur mycket som helst idag och jag har fått lov att publicera om kapitlet x-antal gånger. Om det nu funkar så hoppas jag att ni tyckte om kapitlet i alla fall! 

/Linnea