Everything has changed - The Fooo fanfiction

Del 2

Emelies perspektiv:

Jag hörde hur dörrklockan ringde nerifrån, jag tog mig en sista titt i spegeln och sedan så satte jag fart mot trappan. Felix stod precis nedanför trappan och när han hörde mina steg så vände han sig om. Jag kastade mig i hans armar och han gav mig en lång mjuk kyss. 

- Ni är välkomna till bords, sa pappa och tittade på oss lite små surt. 

- Vi kommer, sa jag och tog tag Felix i handen. När vi alla hade satt oss ner vid bordet så började vi prata som att inget hade hänt. Felix höll på och pysslade med mitt hår under hela middagen. Allt var jätte trevligt fram till pappa började prata allvar. 

- Det är inte okej att ni är tillsammans, det har aldrig varit okej att ni har varit tillsammans, sa han och tittade på oss jätte seriöst. Jag tog tag i Felix hand och höll den hårt i min. 

- Ni kan inte direkt förbjuda oss att vara tillsammans, sa Felix och tittade på min pappa jätte argt.

- Det finns en sak vi måste berätta för er, sa Marie och tittade allvarligt på oss båda.

- Ta och berätta det nu och dra inte ut på det så fruktansvärt, sa jag lite surt och gav Marie en arg blick.

- Emelie Sandman! Nu uppför du dig, skrek pappa åt mig. Vad sa han egentligen? Jag heter Sandberg och inte Sandman, det är Felix som heter Sandman. 

- Jag heter Sandberg, det vet du, sa jag surt och tittade på honom samtidigt som jag släppte Felix hand och la mina armar i kors över bröstet. 

- Berätta bara, sa Felix och suckade. 

- Det är inte okej att två tvillingar är tillsammans, sa Marie och tittade ner i bordet. Vad var det hon sa? Vad menar hon med att det inte är okej att två tvillingar är tillsammans? 

Felix perspektiv:

Mamma började prata om att det inte var okej att två tvillingar var tillsammans med oss. Jag förstod inte varför hon tog upp det med oss, det vet vi redan. Jag och Emelie är två helt vanliga människor, vi är inte född i samma släkt och på så sätt är det helt okej att vi är tillsammans. 

- Men vi är inte tvillingar så det är okej att vi är tillsammans, sa jag och la min hand på Emelies knä.

- Ni är tvillingar, sa mamma och tittade på mig. Hon la fram ett papper framför mig från 1998 då vi båda föddes. Emelie lutade sig över bordet och slet åt sig pappret. Hon granskade det uppifrån och ner sedan så ställde hon sig upp och sprang till hennes rum. Jag tittade surt på både mamma och Fredrik sedan så sprang jag upp på Emelies rum där hon låg och grät i kudden. 

- Så ja det är lugnt Emelie! sa jag och försökte trösta henne. Emelie satte sig upp i sängen och omfamnade mig i en kram.

- Hur kunde de göra såhär mot oss? sa hon samtidigt som hon tryckte mig närmre hennes kropp. Hon var så varm och mysig, jag älskade hennes kramar mer än något annat. 

- Jag vet inte, men så länge vi har varandra så klarar vi det, svarade jag och släppte taget om henne. Jag ställde mig upp och tog henne i handen.

- Kom vi går ner och reder ut det här! sa jag och slet upp henne ur sängen. Hon var helt svart under ögonen men hon var fortfarande den finaste jag visste. När vi kom ner till köket igen så satt mamma och Fredrik vid köksbordet och pratade.

- Lilla hjärtat, vad har hänt? frågade mamma och tittade på Emelie. Hon låtsades som att vi var en familj nu, som att allt hade löst sig kändes det som.

- Ni har hänt, sa Emelie surt och satte sig på stolen mittemot Fredrik. 

- Varför gjorde ni såhär mot oss? fyllde jag i och satte mig på stolen bredvid Emelie. 

- Vad har vi gjort? Vi berättade precis att ni var syskon, tvillingar, ni borde vara glada. Vi ska flytta ihop och bo alla tillsammans hemma hos oss, sa mamma och tittade glatt på mig.

Emelies perspektiv:

Skämtade hon med mig? Skulle jag och pappa flytta in hos Felix? Det skulle ju aldrig funka. Jag och Felix i ett och samma hus som syskon. Jag hatade verkligen stan, jag hade bott hela mitt liv ute på landet, det finaste stället jag visste bland alla hästar, kossor och får.

- Ni lät oss växa upp som bästa vänner fast vi var familj, vi har för fan gjort allt tillsammans men ni har bara sagt att det var för att vi var så bra kompisar. Hur kunde ni egentligen? sa jag och tittade besviket på pappa. 

- Jag tänker inte flytta ihop med er, fyllde Felix i när jag hade slutat prata. 

- Ni har inget val, vi är vuxna så vi bestämmer, sa Marie och slog näven i bordet. Jag blev nästan rädd när hon gjorde det men nu fick jag det i alla fall klart för mig vart ifrån jag fått mitt humör, det måste vara ifrån henne.

- Varför berättade ni inget för oss? Varför fick vi inte växa upp tillsammans som familj? frågade jag samtidigt som jag började gråta igen. Felix torkade bort tårarna som rann nerför min kind med hans tumme och sedan så omfamnade han mig i en kram.

- Vi berättade inget för er eftersom vi inte var sams, sa Marie och tittade på oss.

- Nu får ni sluta leka kärlekspar, sa pappa argt åt oss och visade att Felix skulle sluta torka mina tårar.

- Så nu får man inte ha hjärta att bry sig om andra, det spelar väl ingen roll om vi är tillsammans, syskon eller vänner jag borde väl ändå få ta och trösta Emelie om hon är ledsen, sa Felix och reste sig från bordet och gick ut i hallen. Jag hörde hur han drog på sig skorna och stack ut ur huset, han smällde igen dörren med en riktig hård smäll. 

Felix perspektiv:

Så nu bara för att jag och Emelie är syskon så får jag inte visa medmänsklighet, jag får inte trösta henne även fast hon gråter som bara den. Undrar verkligen hur allt det här kommer sluta, ska jag börja kalla Fredrik för pappa också? Nej, det tänker jag inte. Han har aldrig varit som en pappa för mig och han kommer aldrig vara det heller. Jag har aldrig gillat honom på något sätt, han har alltid varit i vägen och tagit min mamma ifrån mig.

- Kom vi sover i ladan i natt, sa Emelie som hade kommit ut till mig. Jag hade inte ens märkt att hon hade kommit till mig, jag var så inne i mina egna tankar. Hon sträckte fram handen till mig och visade mig vägen in i ladan och upp på ett loft.

- Varför har du aldrig visat det här för mig? frågade jag och kollade runt på det stora loftet.

- Det är min hemliga gömma, här brukar jag bo när jag och pappa har bråkat eller när jag vill vara ensam, svarade Emelie och satte sig på sängen. Jag gick och satte mig bredvid henne på sängen, hon var så fin, jag fick fortfarande fjärilar i magen utav att se henne. 

- Vi kommer lösa det här på ett eller annat sätt, sa jag och tog tag i hennes hand.

- Hur ska vi kunna glömma alla våra känslor för varandra? Jag kommer aldrig mer kunna hålla om dig, sa hon och tittade på mig ledsamt. Jag förstod henne helt, vi skulle behöva glömma varandra på ett eller annat sätt. 

- Låt oss sova på saken, svarade jag henne och la mig ner i hennes säng. Hon somnade i mina armar, det var mysigt och jag ville aldrig att något skulle ändras mellan mig och henne.