Everything has changed - The Fooo fanfiction

Del 27

Emelies perspektiv:

Jag slog upp ögonen och såg att det var mörkt inne i mitt rum, bredvid min säng satt Felix och Ogge på varsin stol. Felix hade sin hand på mitt täcke och Ogge hade händerna knäppta på hans ben. Jag vred på mig och kände hur ont det gjorde i huvudet och i resten av kroppen. Försiktigt slängde jag en blick på Felix som tittade på mig med en orolig blick.

- Hur är det? frågade han oroligt, jag gnydde lite men fick inte fram ett enda ord. Det enda jag kände inom mig var hur ont det gjorde, hur ont det gjorde i själen. På något sätt kände jag mig ändå lättad men smutsig och trasig.

- Vill du ha något? frågade Ogge samtidigt som han ställde sig upp. Jag nickade men kunde inte säga något.

- Hämta vatten med isbitar till henne, svarade Felix åt mig. Han visste precis vad jag ville ha. Ogge nickade och gick ut ur rummet. Nu var det bara jag och Felix kvar.

- Jag förstår inte Emelie! Varför gjorde du det? frågade Felix med en ledsen ton. Jag svarade inte utan jag strök bara mitt finger över hans kind.

- Förlåt! fick jag fram. Jag såg hur Felix blev förvånad när han hörde min röst, lika så jag. Själv trodde jag inte att jag kunde prata, jag trodde ärligt talat att jag hade blivit stum.

- Lova mig bara att du aldrig gör om det, sa han och precis då steg Ogge in i rummet igen med ett stort glas vatten med isbitar i. Han ställde ner glaset på det lilla bordet bredvid min säng och sedan så satte han sig ner på stolen.

- Vi kanske borde lämna dig ensam, sa Felix efter att vi hade suttit tysta en stund och reste på sig från stolen han satt på. Ogge nickade och sedan försvann de båda ut ur mitt rum. Jag låg kvar i sängen och tänkte igenom allt som hänt, minnesgluggen jag hade var stor vilket skrämde mig riktigt rejält mycket.

Omars perspektiv:

Efter Felix utbrott på mig och de andra killarna så hade jag inte sett röken av honom. Han hade hållit sig på sin kant, säkert för att han skämdes en del över hans utbrott. Jag hade i alla fall träffat både Ogge och Oscar en del samt med Sandra. Vi kom båda bra överens med varandra och de gångerna vi hade träffats så hade vi det jätte kul tillsammans. Vi hade bland annat gått på bio, ätit mat i parken och badat. Tillsammans med henne var jag glad men jag kunde på något sätt fortfarande inte släppa mina små "Emelie feelings" för med Emelie kändes allt så rätt. Nu satt jag hemma hos Oscar och åt natt pizza samtidigt som vi kollade på teve. Oscar verkade helt inne i programmet men jag tyckte att det bara var skräp. Helt plötsligt så såg jag att Ogge ringde mig, klockan var halv tre på natten och de flesta normala människorna brukar inte vara uppe den här tiden på kvällen. Inte för att jag menade på att Ogge var normal, för det var han inte, han var lika onormal som mig.

- Tja man, svarade jag samtidigt som jag la telefonen mot örat.

- Ta med dig Oscar och kom till Felix nu, sa Ogge stressat. Hans röst var skakig och sedan hörde jag Felix säga något i bakgrunden, vad han sa hörde jag inte riktigt men det var något om Emelie i alla fall.

- Har det hänt något eller? frågade jag lite smått oroligt samtidigt som jag slängde en blick på Oscar som fortfarande var inne i programmet på teven.

- Ja, alltså det är Emelie men vi tar det när ni kommer hit, svarade Ogge lite ledset. När han sa att det rörde Emelie så hoppade mitt hjärta över ett slag, bara det inte hade hänt henne något.

- Vi kommer snart, sa jag och slog av samtalet. Jag knuffade i Oscar för att få hans uppmärksamhet men han gav mig inget svar, han var helt paralyserad.

- OSCAR! sa jag samtidigt som jag slog av teven med kontrollen.

- MEN VAFAN OMAR DET VAR JU SOM MEST SPÄNNANDE NU! svarade han argt och försökte få tag på fjärrkontrollen jag hade i händerna.

- Vi ska till Felix och Emelie nu, det har hänt något, sa jag och slet upp honom ur soffan. Han gav ifrån sig ett högt stön och sedan gav han med sig.

- Så länge det inte är något av deras dumma bråk, jag orkar inte med att lösa ännu ett till sådant bråk, sa Oscar irriterat. Han hade rätt, Emelie och Felix bråkade om exakt allt och inget. Om Felix fick en droppe mer cola när vi skulle dela så gick Emelie i taket och tvärt om. Det spelade ingen roll vad det handlade om, de skulle hur som helst bråka. När vi kom hem till dem så satt Felix vid väggen med ansiktet i händerna och Ogge satt ihopkurad i soffan. Båda såg riktigt, riktigt ledsna ut.

- Vad har hänt? frågade jag samtidigt som jag slog mig ner i soffan bredvid Ogge.

- Jag förstår inte, förstår inte, förstår inte, sa Felix och drog bort händerna från ansiktet. Han hade gråtit väldigt mycket såg det ut som.

- Vad förstår du inte? frågade Oscar medlidande samtidigt som han sjönk ner bredvid Felix sida.

- Gå upp på toaletten där uppe så förstår ni, svarade Ogge och pekade på trappan till övervåningen. Jag nickade försiktigt mot honom och sedan så gick jag uppför med Oscar efter mig. Den vita toalettdörren som oftast knarrade öppnade jag försiktigt och när jag stack in huvudet möttes jag av en syn jag aldrig någonsin sett tidigare i verkliga livet. Det såg ut som Stockholmsblodbad, om inte värre där inne.

Felix perspektiv:

Förkrossad var det rätta ordet. Emelie hade skurit sig själv så djupt att blodet bara forsade ut ur hennes ådror på grund av mig. På grund av alla dessa bråk vi haft med varandra så hade hon gjort det. Allt det här var mitt fel, hade jag inte krånglat ihop allt och bara betett mig normalt så hade det här aldrig hänt. Hon kommer vara ärrad resten av livet. Den där bilden i mitt huvud när jag kom in i badrummet och såg vad som hade hänt var det enda som cirkulerade innanför mitt pannben. Att Emelie av alla. Nej, jag måste få ut det ur min skalle.

- Felix? hörde jag en mjuk röst säga. Jag slog upp ögonen och kisade mot ljuset. Jag hade somnat på golvet under natten och nu stod Emelie framför mig med hennes brunbrända bara ben i min gråa stora oversize tröja.

- Mm, mumlade jag fram samtidigt som jag gnuggade mig i ögonen.

- Idag är det den femte juli, sa hon. Jag ställde mig upp och slängde en blick mot soffan där Omar, Ogge och Oscar låg och sedan mot Emelie.

- Jaha och? svarade jag lite smått irriterat. Jag var just nu mest irriterad över att jag faktiskt hade somnat på golvet och säkert skulle ha världens fruktansvärda värk i ryggen under hela dagen.

- I morgon kommer pappa och hämtar oss, sa hon oroligt. Nej. Nej. Nej. Han kunde inte komma nu, inte just precis nu. Emelie mådde inte bra, jag mådde inte bra, ingen av oss mådde bra. Han kunde inte se Emelie såhär då skulle han aldrig mer låta oss få bo ensamma hemma.

_______

Kapitel 27!

Nu börjar det dra ihop sig mot slutet! Har bestämt att jag kommer skriva en fortsättning på denna eftersom många ville det. Fast jag kommer skriva något nytt också, är sugen på att förnya mig då jag har legat i ''Emelie och Felix'' träsket sedan oktober/november då jag började skriva kladden till denna. (Skrev om den 2272625ggr innan jag började publicera)

Jag tror faktiskt helt ärligt att jag ska försöka skriva klart hela den här fanfictionen redan den här helgen så att jag kan börja med den nya så snabbt som jag bara kan. Är själv grymt taggad på att se era reaktioner.