Everything has changed - The Fooo fanfiction

Del 18

Emelies perspektiv:

Kvällen kom och vi alla åkte hem till mitt och Felix hus. Vi struntade i att grilla eftersom himmelen hade öppnat sig och det föll ner skyfall av regnvatten. Det blev istället så att vi köpte hem thaimat från ett litet gulligt takeaway ställe bredvid oss. Stämningen hemma var lika dålig som i logen, de enda som pratade var jag och Ogge. Han var den enda av oss som hade ett förhållande, hans tjej hette Nathalie och hon var just nu i USA med hennes familj. Jag kände inte henne så värst väl, det enda jag visste om henne var att hon gick i min och Felix klass. Vi hade väl aldrig riktigt lärt känna varandra eftersom jag hängde med ”the cool kids” medan hon hängde med ”de osynliga” i klassen. Hon var en avundsjuk tjej, hon lät mig aldrig träffa Ogge ensam men jag och Ogge hade ändå försökt träffa varandra i smyg när hon inte visste om det, på den tiden då vi var sams alltså. 

- Vi måste rycka upp stämningen här nu! sa Ogge besviket. Alla blängde på honom som om han vore en idiot. 

- Nej, svarade Felix surt. 

- Men seriöst vi kan inte sitta här och vara sura på varandra. Jag tycker inte om någon av er på det sättet, jag har inga känslor för någon av er killar, sa jag och kollade allvarligt på alla killarna. 

- Nä, men varför kysste du Omar då? frågade Felix argt.

- För att jag ville! svarade jag kort. Han måste respektera att jag har en egen vilja, att jag får göra vad jag vill och inte bli kontrollerad hela tiden som jag blir nu.

- SLÄPP DET! Jag och Emelie vet båda vart vi står, vi är bästa vänner och inget mer, sa Omar och gick från bordet där vi satt. 

- Bästa vänner ligger inte med varandra, slängde Oscar ur sig. Det var droppen för mig, jag reste på mig och gick ut i hallen där Omar stod och höll på att klä på sig sina ytterkläder. 

- KAN NI SLUTA VARA SÅ AVUNDSJUKA PÅ OSS? spottade jag ur mig samtidigt som jag tog tag i min väska och gick ut genom dörren och slängde igen den hårt bakom mig. Efter några sekunder så hörde jag hur Omar också slängde igen dörren bakom sig. Varför skulle det här hända just nu? Jag tyckte om Felix, han var en fin kille och han hade äntligen blivit som min bror. Oscar var alltid den personen jag kunde vända mig till när jag inte hade någon, killen som fått mig att må bra genom alla tider. Sedan så var Omar som min andra halva. Nu var all vänskap borta, igen. Jag hade ingen, ingen vän som skulle kunna backa upp för mig. Jag vände mig om för att titta om Omar mot förmodan skulle gå efter mig men det hade han inte gjort, varför skulle han göra det egentligen? Nu var jag inne i en ensam liten park, det var en stor lampa som lyste upp hela parken, den smala gången som egentligen skulle vara av grus var nu av lera eftersom det hade regnat så mycket. Det var iskallt ute och mina händer var alldeles röda av köld. Nu ångrade jag att jag inte tog på mig en jacka eller i alla fall en kofta. Jag satte mig ner på en parkbänk i min ensamhet, väskan ställde jag bredvid mig och sedan pustade jag ut. Allt var förstört, inget var som det skulle vara. 

- Sluta deppa Emelie! Du har andra vänner, du behöver inte dem, försökte jag intala mig själv, men det var svårt. Nu var tårarna på väg också. Jag hatade att gråta, det fick mig att känna mig som att jag var en förlorare. Tårarna forsade nu nerför mina kinder och jag andades tungt. Då minns jag att jag hade gömt ett paket cigaretter i ett av facken på min väska. Jag öppnade det lilla facket där det låg, det stod "för säkerhetsskull" på paketet. Så snabbt som jag kunde så drog jag upp en cigarett och tände den med min rosa tändare. 

Omars perspektiv:

Okej, jag var alltså inte speciell för Emelie precis som alla hade sagt till mig. Jag var bara en av de killarna hon lekte med för att sedan dumpa. Det hjälpte inte att Oscar skrek att ”bästa vänner inte ligger med varandra” det vet jag väl! Nej jag orkade inte med det här mer. Jag gick helt ensam åt det motsatta hållet som Emelie gick. Nu ville jag vara ensam, helt ensam. Efter att ha gått i närmare 20 minuter så kom jag in till en läskig park, den var helt folktom och det var endast en lampa i mitten som gjorde så att parken fick något ljus. Gången var lerig och mina vita sneakers var mer brungråa än vita vid det här laget. Att gå genom parken kändes precis som om det vore en skräckfilm. När jag hade gått till utkanten av parken så hörde jag snyftande ljud, det satt en ensam tjej med en cigarett i handen och grät. Det betydde att det inte bara var jag som var ensam den här kvällen. När jag närmade mig henne så såg jag att det var Emelie.

- Hej, sa jag lite försiktigt. Hon tittade upp på mig och torkade bort tårarna som rann nerför hennes kinder, hennes ben skakade och hon såg ut att frysa väldigt rejält. 

- Förlåt men jag orkar inte prata nu, svarade hon och tog ett bloss av hennes cigarett. Jag hatade att se folk röka, det var verkligen onödigt. Varför skulle man ens göra det? Det var inte så att det var attraktivt på något sätt, det var väldigt avtändande i mina ögon. 

- Snälla! Jag vet att jag inte kan komma hem till dig helt ensam. Killarna kommer hoppa på mig och slå ihjäl mig, sa jag och satte mig försiktigt på bänken bredvid henne. 

- Det kommer bara bli mer bråk om vi kommer tillsammans, Felix kommer gå i taket och Oscar kommer väl gråta som en liten bebis, svarade hon och slängde cigaretten på marken och sedan tog hon upp en ny och tände på den.

- Emelie snälla stäng mig inte ute! Jag vill vara din vän och det är helt okej för mig att bara vara vänner. Jag har sagt till Oscar att jag inte vill binda mig med någon eftersom jag inte bor här jämt, så snälla kan vi vara vänner? bad jag henne. Hon tittade mig i ögonen och sedan så vände hon bort huvudet för att blåsa ut röken. 

- Vi är vänner, svarade hon och skakade min hand. 

- Kan vi inte gå hem nu, jag fryser häcken av mig, sa jag och ställde mig upp. Hon nickade långsamt och slängde ner cigaretten på marken, hon trampade på den och sedan så gick vi tillsammans hem. 

_______

Fick ett ryck att skriva nu så här har ni kapitel 18. Två kapitel av denna fanficen på mindre än 24h, inte dåligt det, haha. Nej men jag tror inte att jag behöver så mycket hjälp att skriva fortsättningen utan jag vet precis hur jag vill ha det. Ni får gärna komma med tips på hur det ska fortsätta om ni vill. Nu får ni dock inte ha för mycket förhoppningar på att jag kommer skriva två kapitel varje dag utan det är bara för att det är lov just nu och jag har inget annat för mig. Hoppas ni gillade det här i alla fall!

KRAM!