Everything has changed - The Fooo fanfiction

Del 11

Omars perspektiv:

Jag såg att Felix och Emelie kom gående hand i hand lite längre bort, Emelie släppte fort Felix hand och började springa mot mig. Hon hoppade upp i min famn och kramade om mig hårt.

- Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, sa hon samtidigt som hon grät.

- Jag älskar dig med Emelie, svarade jag henne och tryckte hennes kropp närmre mig. Jag såg att Oscar gav mig en sur blick, men jag kunde inte hjälpa det. Jag ville bara att hon skulle vara glad för det gjorde ont inom mig när hon grät. 

- Kan vi inte åka nu, sa Oscar otåligt och sparkade på gruset på marken. Han tittade avundsjuk åt mitt och Emelies håll och suckade. 

- Jo, det kanske är bäst så, sa jag och släppte taget om Emelie. Det första hon gjorde var att hon tog tag i min hand och viskade i mitt öra.

- Snälla, jag ber dig, kan vi åka bussen tillbaks hem? viskade hon i mitt öra och tittade mot busshållplatsen som låg en bit bort från fotbollsplanen. 

- Inte för att jag inte vill följa med dig eller så men jag tycker att du borde fråga Oscar istället. Han verkar gilla dig jätte mycket, svarade jag samtidigt som jag tittade ner i marken. 

- Jag vill bara vara med dig Omar, ingen annan, svarade hon och tittade på mig lite besviket. 

- Alla får inte plats på mopederna när vi ska köra hem, hur gör vi? frågade Ogge och tittade åt mitt och Emelies håll.

- Jag och Emelie tar bussen, svarade jag och jag såg att Emelie sken upp som en sol.

- Är det okej för dig Emelie? frågade Felix och tittade mot mig och Emelie. Det enda hon gjorde var att nicka och sedan så började hon gå bortåt. 

Oscars perspektiv:

Varför skulle Emelie hålla om Omar? Det kändes så fel att se den tjejen jag älskar mest av allt hålla om en annan kille. Fast vad skulle jag göra? Omar visste hur mycket jag gillade henne så jag tyckte att det var fel av honom också att hålla om henne hårdare. 

- Oscar sluta stirra! sa Ogge och knuffade till mig.

- Det är inte så lätt när man ser ens livs kärlek gå iväg med en annan kille, svarade jag och tittade ner i backen. 

- Vänta lite nu? Är du kär i min syster? frågade Felix helt chockat samtidigt som han tittade på mig. Jag försökte att inte titta på honom och hans blick men hur jag än gjorde så drogs min blick mot honom igen.

- Ja, jag gillar din syster jätte mycket, svarade jag och mötte hans blick igen. Efter en stunds tystnad så slog Felix till mig på kinden. 

- Din idiot! Du kan inte vara kär i min syster, det skulle förstöra allt, skrek han åt mig.

- Det var inte direkt så att jag valde att bli kär i just henne, svarade jag samtidigt som jag rörde upp min hand mot kinden där han hade slagit mig. Det gjorde ont, hela ansiktet värkte, det var en kort smärta men det gjorde fortfarande så fruktansvärt ont.

- Nu får ni helt ärligt lugna ner er grabbar! ropade Ogge åt mig och Felix samtidigt som han ställde sig mittemellan oss. 

- Ni beter er som om ni vore 5 år gamla, är ni 5 eller är ni 15? sa Ogge och började gå mot mopeden som stod parkerad en bit bort. 

Omars perspektiv:

När jag och Emelie gick mot busshållplatsen så hörde jag hur Felix och Oscar skrek på varandra men jag brydde mig inte alls. Det kändes bra att gå med Emelie, hon var så speciell. Om jag hade varit intresserad av att ha ett förhållande nu så hade en tjej som var som Emelie helt klart varit högst upp på listan.

- Varför ville du att just jag skulle följa med dig? frågade jag samtidigt som jag tittade in i hennes ögon.

- Jag känner mig trygg med dig, svarade hon och tog tag i min hand. Hon höll den riktigt hårt, nästan krampaktigt. När vi hade satt oss ner på busshållplatsen så såg jag hur en tår rann ner för hennes kind. Jag skyndade mig fort dit och torkade bort den med min tumme.

- Vill du berätta för mig vad som hänt? frågade jag och tittade på henne. Hon sa inte ett ord så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra men jag bestämde mig för att omfamna henne och bara hålla tyst. Vi satt helt förstelnade båda enda fram till att bussen kom. Vi steg på och satte oss längst bak i bussen. Emelie hade fortfarande inte släppt greppet om min hand. 

- Varför ska livet vara så jävla komplicerat? frågade hon och tittade på mig samtidigt som hon la sitt huvud på min axel. 

- Det var en bra fråga, svarade jag och utan att jag tänkte till så pussade jag henne på pannan. Hon reste upp huvudet från min axel och tittade på mig. 

- Förlåt, sa jag och tittade på henne ledsamt. 

- Förlåt för vad? svarade hon och tittade på mig med hennes röda uppsvullna ögon. Hon satte sig ännu närmre mig och vände huvudet mot mig. Efter kanske 10 sekunder så satt vi där helt ensamma i bussen och kysstes. När vi började närma oss hållplatsen där vi skulle stiga av så greppade Emelie tag om min hand igen.