En värld i mörker

Någonting ljust

Låt: Heart On Fire - Scars On 45
***

"Vad är det Julia? Din tystnad tar kål på mig."

"Det är ingenting."

"Jag hör ju att du gråtit. Har det hänt någonting med Gabriel?" Jag kände hur skräcken växte sig starkare inom mig.

"Nej. Han är okej. Operationen gick bra men han sover." Jag andades ut. Gabriel levde. Men varför var Julia ledsen?

"Men varför är du ledsen?"

"Jag tror det är någonting fel med mitt barn." Julia grät.

"Vad är det som händer?"

"Jag vet inte. Det är bara en känsla jag har."

"Julia. Vi befinner oss på ett sjukhus. Leta upp en läkare som kan hjälpa dig. Det är säkert ingen fara."

"Tack Elli. Du är en sådan bra vän. Vad skulle jag göra utan dig?" Julia gav mig en kram och jag stök henne över håret.

"Julia." Jag kunde inte hålla tillbaka tankarna på att hon överreagerar lite. Dessutom så var hon väll inte tvungen att komma till mig och berätta det i stället för att söka upp en läkare på en gång? "Gå och ta reda på vad det är med ditt barn. Jag är säker på att det inte är någonting och att allt kommer ordna sig. "

Julia reste sig upp och lämnade rummet.

Jag hoppades innerligt att allting skulle ordna sig och att det inte skulle vara några fel med Julias ofödda barn.

Jag var glad att Gabriel var okej. Jag kanske kunde be mamma att följa med mig till honom. Jag brydde mig inte om hon inte ville att jag skulle prata med honom. Jag ville det. Jag ville veta att han var okej, att han mådde bra.

"Hej Elli. Hur mår du?" Det var mamma som kom in och satte sig ner på pallen vid sängen.

"Jag mår bra mamma." Det var sant. Huvudvärken och smärtan i kroppen var som bortblåsta. Kanske jag skulle få åka hem snart? Jag började bli trött på det här stället.

"Är det säkert?" Mamma lade sin kalla hand mot min panna som för att kolla om jag var varm.

"Det är säkert. När får jag åka hem?"

"Det är det jag kom för att prata med dig om. Det finns en ögonspecials här. Jag har berättat om dig för honom och han skulle gärna ta en titt på dina ögon."

"Varför det? Det finns ingenting att göra mot min blindhet."

"Det har utvecklats en ny metod då man kan operera ögonen på blinda personer och så finns det en möjlighet att få se igen."

Jag lät informationen sjunka in. Det fanns en möjlighet att jag skulle få se igen. Även om den kanske inte var så stor och att det var helt nytt så fanns det fortfarande en möjlighet. Jag skulle få se igen. Kanske. Men allt jag har lärt mig, det skulle bara försvinna och jag skulle inte ha nytta av det längre. Jag hade börjat accepterat det faktum att jag inte skulle se mer och börjat tänka på min framtid som blind. Om jag skulle återfå synen så skulle allt ändras. Men det skulle vara en bra förändring. Eller hur? Dessutom så skulle det innebära ännu fler tester och ännu en operation. Jag hade ju heller ingen garanti att den skulle fungera. Dessutom så var det väll en ganska ny metod?

"Du kanske kommer få se igen." Glädjen i mammas röst var ingenting man kunde undgå ifrån. Hon kanske till och med var mer exalterad än jag. "Är du inte glad?" Jag kunde höra hur mammas leende sakta dog ut.

"Såklart jag är. Det är bara att..."

Jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Det var väll meningen att jag skulle vara glad, rent av överlycklig, men jag kände ingen stor glädje över nyheterna.