En värld i mörker

Förlåt

Låt: All I've ever needed - Paul McDonald, Nikki Reed.

Gabriels POV

Jag visste att Elli aldrig skulle vilja prata med mig igen, speciellt inte efter att Julia fått mig att verka hundra procent skyldig. Jag skulle gärna vilja se till att hon försvann, att hon skulle lämna oss ifred.

Jag hade ju mina förklaringar men skulle Elli vilja lyssna?

Huvudet bultade och det kändes som att det skulle sprängas. Det gjorde ont och jag skulle säkert få en stor jäkla bula. Blodet hade torkat men jag tog mig till sjukhuset för att se om det skulle behövas sys eller någonting. Och allt var Julias fel. Den jävla slynan hade slagit mig bakifrån och hade sedan lämnat mig på marken i en övergiven lada. Hon kunde fan ha dödat mig.

När jag återfick medvetandet hade jag vacklar ut ur ladan på darriga ben. Jag vet inte hur, men på något sätt hade jag tagit mig fram till huvudvägen. Jag hade ingen aning om hur jag såg ut men jag kunde nästan ana att jag inte såg särskilt trevligt ut.

Jag vacklade ut och gick längst vägkanten. Bilar susade förbi. Jag visade att jag ville ha lift men ingen bil stannade.

Jag lutade mig mot ett staket som skilde skogspartiet mot vägen. Efter vad som kändes som någon timme gav jag nästan upp innan en svart BMW körde förbi och jag kunde se hur den bromsade och körde in på parkeringsplatsen.

Jag gick mot bilen och såg hur föraren vevade mer fönsterrutan på passagerarsidan.

"Behöver du skjuts?," frågade mannen som körde bilen.

"Ja, till närmaste sjukhus," svarade jag och log så gott jag kunde. Jag försökte se så normal ut som jag kunde.

"Visst, hoppa in."

Jag öppnade passagerardörren och klev in i den främmande bilen. Aldrig hade jag hoppat in i en alldeles främmande personbil förut och jag skulle nog inte få för mig att göra det en vanlig dag. Men idag var ett undantag. Jag hade ingen telefon och inga pengar heller. Jag hade letat efter min mobil och plånbok i ladan och utanför men jag kunde inte hitta dem.

Mannen var i trettioårsåldern, hade skägg och solglasögon. Han såg normal ut. Hur såg man ens normal ut? Han såg då i alla fall inte ut som någon mördare. Men det var inget jag riktigt orkade reflektera över. Huvudet bultade fortfarande och jag lutade det i handen.

"Hur är det? Inget illa menat men du ser förjävlig ut."

"Jag ramlade i skogen och slog i huvudet ordentligt." Ingen idé att berätta sanningen. Han skulle tro att jag umgicks med sinnessjuka vänner och att jag var helt från vettet. Dessutom var det en lång historia.

"Det där ser inte bra ut."

Och det kändes inte bra heller.

Jag visste inte vad jag skulle svara så jag lutade huvudet mot dörrkarmen och blundade. Jag fokuserade på min andning. In och ut. In och ut.

"Är du okej?"

Jag nickade till svars. Så okej som jag kunde vara just i denna situation.

En tjej som jag trodde var min vän, och som jag kanske känt någonting mer för, slog ner mig med ett jävla basbollsträ och lämnade mig. Hon hade manipulerat mig in i sin sjuka plan som jag inte ville vara en del av längre. Och hon ville döda mig för det.