En värld i mörker

Ännu fler lögner

Låt: Gemma Hayes - Wicked Game

***

"Jag vet redan om att han är här. Men varför? Vad gör han här?" Om mamma berättade för Julia att var här så visste mamma om det men ändå så ljög hon för mig. Jag frågade om han var här men hon ljög. Hon ljög för mig och hon som aldrig brukade ljuga. Om någonting.

"Så du vet redan?," frågade Julia förvånat. "Hur visste du det?"

"Robert berättade," svarade jag enkelt.

"Såklart han gjorde," svarade hon sarkastiskt.

"Men vad gör han här?" Jag brydde mig inte om Julias tonfall utan allt jag ville veta var vad Gabriel gjorde här.

"Han var med om en...olycka." Julia tog en kort paus innan hon sa det sista ordet. "Jag borde inte ens berätta det här för dig."

"Snälla Julia. Jag vet inte varför mamma ljög för mig och jag tvivlar på att jag kommer få göra sanningen från henne. Vad då för olycka? Är det någonting allvarligt?"

"Jag vet inte riktigt. Läkarna kan inte ge oss någon information men de har kontaktat hans föräldrar och de är påväg."

Som ett blixtnedslag slog det mig. Mina föräldrar och Gabriels hade inte träffats någon gång. Jag antog att det inte spelade någon roll längre då vi inte längre var tillsammans. Ingenting att oroa sig för.

Det var ännu någonting som vi inte skulle få göra. Vi skulle inte ha en stor familjemiddag där både jag, mina föräldrar och Gabriel och hans föräldrar skulle ha en trevlig middag och lära känna varandra. Det gjorde ont att tänka på det. Att tänka på allt vi inte kommer ha.

"Ärligt talat så bryr jag mig inte vad som kommer hända med honom." Julias ord och hennes oberörda sätt att säga det fick mig att rygga tillbaka. "Robert, kan inte du gå så kan jag få prata med min bästa vän?," frågade Julia snällt och jag hörde hur Robert reste sig.

"Jag tänkte gå till kafeterian. Vill ni ha något?"

"Nej tack. Det är bra," svarade jag tacksamt och hörde hur dörren öppnades och återigen stängdes.

Jag hörde hur Julia satte sig ner bredvid mig.

"Han har varit riktigt hemsk mot mig. Jag tror inte jag någonsin kommer kunna förlåta honom." Julia lät nästintill förkrossad.

Jag fylldes av medlidande. Jag tyckte så synd om Julia. Gabriel hade verkligen skadat henne och jag kände mig så självisk att jag inte hade haft det i åtanke.

Jag kände mig inte riktigt som en bästa vän. Det Gabriel utsatt Julia för borde få mig hata honom ännu mer och borde vara ännu en stor anledning till att jag inte borde tänka på honom.

"En kram?" Jag sträckte ut armarna.

Vi kramade varandra och jag strök Julia över ryggen i ett försök att trösta henne. Jag visste att det inte skulle hjälpa så mycket men jag ville att hon skulle veta att jag fanns där för henne.

"Hur mår du?," frågade jag försiktigt när vi släppt varandra.

"Bra," svarade Julia kort och enkelt.

"Förlåt." Jag visste att det inte skulle räcka med att säga det efter hur jag betett mig. Jag har ju inte funnits där för henne.

"För vadå?"

"För att jag är en dålig vän och inte riktigt har funnits där för dig."

"Jag vet om att du finns här för mig på samma sätt som du vet att jag finns här för dig." Julia kramade om min hand och strök mig över huvudet. Jag kunde inte låta bli att le.