En värld i mörker

Du är min bästa vän

Gabriels POV

Jag ringde på dörren och en äldre kvinna öppnade. Det var inte Ellis mamma utan kvinnan hade mörkt kort hår och några rynkor syntes i ansiktet. Hon kanske var i femtioårs åldern.

"Är det här Eleni Charitidou bor?" Det här var första gången jag var här. Adressen hade jag fått av Pablo.

När jag körde in med bilen genom den stora svarta grinden så trodde jag att jag kommit fel. Elli hade aldrig sagt att hon bodde så flott. Framför huset stod en fontän, vid dr vita husväggarna växte blommor, små träd och buskar och själva huset var stort med en stor trädgård.

"Ja, vem är du?" Frågade kvinnan.

"Jag är..." Började jag men jag hann inte säga någonting mer innan Elli dök upp i dörröppningen.

"Gabriel, kom in" sa hon glatt och vi kramade om varandra.

Jag gick in och Elli förslog att vi skulle gå ut i trädgården. Och det gjorde vi.

Ellis trädgård var helt fantastisk. Och så stor. Trädgårdsytan var inte helt platt utan det fanns en kulle. Höga träd fick nästan trädgården att se ut som en park.

"Vi kan väll sätta oss?" Vi satte oss ner på gräset.

"Ni har en fantastiskträdgård." sa jag förundrat.

"Ja det är den. Den är stor och än har du nog inte sätt allt. Vi kan gå en runda sedan om du vill. Du får leda."

"Behöver du hjälp med någonting? Vad du en behöver så ska du veta att jag finns här för dig." Jag ville vara snäll och erbjuda min hjälp. Efter allt Elli gått igenom så vill jag vara där för henne. Jag kan vara hennes ögon nu. Jag ska bringa ljus till hennes värld.

"Tack, Gabriel. Du är en bra vän."

"Men vadå?"

"Det är bara någonting som stör mig. Om jag inte vore blind nu, skulle vi ens prata som vi gör nu och skulle du kyssa mig då?" Ellis fråga förvånade mig, hur kunde hon tänka så?

"Visst skulle jag. Det som pågår mellan oss nu hade skett oavsett om du såg eller inte." svarade jag snabbt. Kanske för snabbt. Men Elli kanske hade rätt. Jag kanske bara var med henne för att jag tyckte synd om henne och kanske för att lätta mitt samvete? Om hon inte hade förlorat synen så skulle saker och ting varit annorlunda. Kanske vore det bättre om hon dött.

Nej säg inte så Gabriel. Hur tänkte jag?

Om Elli hade dött, då skulle jag ha dödat en människa. Och det skulle jag absolut inte kunna leva med. Nu levde Elli. Visserligen så såg hon ingenting men hon levde. Och det fick jag vara glad för.

Gräset var så skönt. Jag tog stöd av mina armar och halv satt- halv låg ner och riktade ansiktet mot solen.

"Solen värmer så skönt" sa jag utan att flytta ansiktet frånsolen.

"Ja sannerligen" svarade Gabriel. "Ni har en fantastiskträdgård"

"Det tycker jag också. Jag brukar faktiskt kalla den för vår privata lilla park" svarade jag. "Vill du ta en promenad så jag kan visa dig hela trädgården?"

"Visst"

Vi reste oss upp och gick. Jag kände vår trädgård så väl att jag inte var tvungen att se för att veta vart allting fanns.

Vi passerade vårt lilla trädgårdsland, vår uteplats där vi ofta satt och åt frukost och vårt land av rosor. Jag kallade det så. Det var en ganska stor kvadratiskruta som omringades av ett lågt vitt staket. Innanför så växte det rosor av olika färger. Röd, vit, gul och orange. Jag älskade rosor. Faktiskt så älskade jag alla blommor men mest rosor, tulpaner och liljor. Jag brukade ibland bara sitta på gräset och titta och lukta på alla fina blommor vi hade.