En värld i mörker

Varför hände det mig?

Nu visste Gabriel att jag var blind och han vägrade lämna min sida. Han ville alltid vara där och hjälpa till. Med allt. Vilket i sig var väldigt snällt och gulligt av honom. Vi pratade inte längre om olyckan utan pratade om allt annat möjligt. Gabriel fick mig att skatta och det var en till egenskap som jag tyckte om hos honom.

Jag hade länge fantiserat om att vi var ett par och jag tänkte att Gabriel var han. Jag tänkte på att Gabriel skulle bli den första killen jag verkligen kysste (på riktigt) och det var han ju (förresten så var det helt fantastisk att kyssa honom), men jag väntade mig någonting mer när våra läppar möttes. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, kanske att jag i det ögonblicket skulle känna att var den rätta, men jag kände inget speciellt. Kanske berodde det på att han druckit och inte riktigt var sig själv.

En annan sak som jag trodde var att han skulle vara den som jag förlorade oskulden till. För jag ville att den personen skulle vara någon speciell. Men nu kände jag inte för att vara i en relation nu. Först så var jag tvungen att hitta mig själv och känna mig säker. Det var någonting jag var långt från att gör och det skulle ta tid för mig att komma dit och vad jag förstod så hade inte Gabriel så mycket tålamod.

Dessutom ville jag inte vara en börda för någon, jag ville inte vara beroende av att någon alltid skulle vara vid min sida. Om jag ska säga vad jag tänkte så var anledningen till att Gabriel skulle vara tillsammans med mig var att han tyckte synd om mig.

Vi gick tillsammans ut på promenader och Gabriel förklarade för mig hur fint allting var. Endast några få meter från sjukhuset fanns en fin park (jag visste inte riktigt hur den såg ut, jag hade aldrig sett den tidigare) Gabriel sa att den liknade andra typiska parker. Han sa att den var väldigt stor och mitt bland parkens gröna träd så låg en stor lekpark där barn sprang omkring och lekte. Jag kunde höra hur barn skrattade och föräldrar som pratade. Gabriel drog mig närmare lekparken och när jag tydligt hörde ett barn som sprang intill mig förestod jag att vi var inne. Barnen som sprang ramlande på gruset och började gråta. En förälder kom fram och började trösta barnet som efter en stund slutade gråta och sprang vidare.

Jag följde med Gabriel som stannade framför gungorna. Jag satte mig ner (med lite hjälp av Gabriel). Han puttade lite på min gunga och satt sig sedan på gungan som var på min högra sida. Det kändes härligt att gunga, det känd som det var evigheter sedan jag sist gjorde det även om vi har en gunga i vår trädgård men den gungan brukade jag mest bara sitta på. Ibland så skrev jag där, ibland läste jag eller ibland så bara satt jag där och tittade ut över vår stora trädgård, som kunde se ut som en liten park. Men nu så tog jag fart och gungade högt. Det kändes så befriande och vinden lekte med mitt hår. Jag slöt ögonen. Om jag ändå inte kunde se någonting så var det väll lika bra. Jag kunde höra att Gabriel också gungade högt.

"Visst är det härligt?" Utropade Gabriel.

"Jaaa!" Ropade jag glatt tillbaka

Vi gungade en stund till och gick runt i parken innan vi gick tillbaka in där någon väntade på oss. Det var mamma som satt på min säng. Trött som jag var satte jag mig ner bredvid henne.

"Jag pratade med läkaren tidigare idag och han sa att du kan åka hem idag." Sa mamma glatt och kramade mig. Äntligen skulle jag få komma hem! "Jag har packat ner dina saker och din far kommer och hämtar oss om fem minuter. Det ända du behöver göra är att skriva under ett papper på att du lämnar sjukhuset." Mamma gav mig ett papper och en penna och förde min hand ditt jag skulle skriva under.

Jag tog gladeligen emot pappret och pennan och skrev snabbt min namnteckning.

Mamma förslog att vi skulle gå ut och vänta så vi gick ut och satte oss på en bänk. Mamma bar min väska och Gabriel hade gått hem.