En värld i mörker

Kurragömma

"Elli!"

Jag satt på bänken i lekparken och jag hörde någon springa mot mig och stanna upp framför mig.

"Angie?" Jag kände inte igen henne direkt på rösten men jag hade inte träffats något annat barn här i lekparken.

"Ja". Hon fnittrade till.
"Vill du vara med och leka kurragömma?"

"Jag vet inte om jag kan."

"Jo du kan. Snälla," bad Angie.

"Okej," svarade jag. Jag kunde inte säga nej till henne.

"Du behöver inte synen för att leka kurragömma. Det räcker att du lyssnar. När folk gömmer sig så ger de ifrån sig ljud. Lyssna noga och följ ljuden så hittar du dem," berättade Robert som satt bredvid mig.

"Ska inte du vara med och leka också?"

"Nej, jag sitter här och tittar på," svarade Robert och skrattade.

"Kul." Jag reste mig upp och började försiktigt gå omkring i lekparken. Min vita blindkäpp hade jag lämnat lutad mot bänken.

Jag stannade upp och lyssnade. Jag hörde det lättsamma ljudet av att några barn som skrattade,några viskade och några prasslade. Jag fokuserade på ett ljud och följde det.

"Hittade."

Fnittrandes kom barnen fram. "Hur kunde du hitta oss så snabbt?"

"Jag hörde er och så följde jag ljudet." Det bar faktiskt roligt. Nu när jag inte hade synen så fick jag förlita mig på de andra sinnena.

"Hittade du oss först?"

"Ja"

"Då är det vi som ska räkna. Nu är den fyra kvar."

Det var faktiskt roligt att få leka. Jag kände mig som ett barn igen och det var en bra träning för mig. Jag fick verkligen använda mig av mina andra sinnen. Hörseln fick vara min syn.

När jag hittat alla så var det min tur att gömma mig. Och nu så visste jag att det var viktigt att jag var tyst. Jag satt mig ner på huk under någonting och var så tyst jag kunde bli.

"Hittad."

Nu hade de hittat mig. Jag ställde mig upp.

"Är alla hittade?," frågade jag.

"Ja, nu är alla det. Nu är det Pontus som ska räkna. Du får gömma dig igen."

Det var riktigt roligt att leka och roligt att gömma mig. I mitt gömställe satt jag för mig själv och hoppades på att ingen skulle hitta mig.

"Hittad."

Jag reste mig upp från mitt gömställe och slog i huvudet. Jag masserade området lätt med handen.

"Elli?," hörde jag en frågande röst och suckade för mig själv. Rösten tillhörde en person som jag ville gömma mig ifrån. Det verkade dock som att han hittat mig. Gabriel.

Jag vände mig om där jag hört rösten komma från. Ljudet av bestämda steg närmade sig och jag stod alldeles stilla, vågade knappt andas.