En värld i mörker

Lycka

***
Jag vill bara förvarna att jag inte läst igenom.

Trevlig läsning ändå.
***

"Jag ser inte." Hoppet och glädjen var som bortblåsta. Det var son om någon blåst ut ett ljus.

Även om ljuset skymde svagt någonstans och jag kunde se svarta suddiga skuggor så var allt fortfarande så mörkt. Om jag skulle se världen så här resten av livet så skulle jag göra allt för att förlora synen helt igen.

"Inte ens skuggor eller enstaka strimlor av ljus?"

"Jo, jag ser skuggor och ljus men allt är så suddigt."

"Det är normalt efter en sådan här operation. Operationen lyckades. Du kommer återfå sin syn helt." Det doktor Nyman berättade fick mig att vilja skrika ut av glädje.

Långsamt så började min syn bli skarpare och efter att ha blinkat några gånger så såg jag Robert sittandes mittemot mig. Han var så lik men ändå olik bilden jag hade av honom.

Jag kunde se hur spänd han var och hur doktor Nyman sakta tog av hans förband.

Jag såg på Robert och såg hur hans läppar drogs upp i ett leende och han började skratta.

"Jag ser!" Hans glädje var enorm. Jag hade aldrig sett honom så glad förut eller hört honom så glad. "Elli, det är du," sa Robert glatt och log med hela ansiktet.

"Ja det är jag," svarade jag och gick fram till honom för att ge honom en kram.

"Det är du."

"Ja, det är jag." Jag kramade honom hårt och skrattade.

"Förlåt. Jag är bara så otroligt glad över att jag äntligen får se dig. Du är så vacker." Robert tittade på mig, precis som att det var första gången han såg mig. Och det var det.

"Och jag är glad att jag får se dig."

Vår glädje var obeskrivlig.

Men det kunde man väll förstå. Välden fylldes med färger och bilder. För mig så blev världen ljus och fylldes av färger igen men för Robert var det någonting som hände för första gången. Färger och ljus var någonting han första gången fick uppleva.

När jag varit omringad av mörker och allt jag såg var mörker en tid så var ljuset så starkt och ovant. Jag kunde inte ens föreställa mig hur Robert kände.

Roberts POV
Så ljust och så många färger. Så många nya intryck. Jag hade varit blind hela mitt liv men nu så fylldes det med ljus och alla fantastiska färger. Jag kunde inte sluta le. Allt var bara så himla fantastiskt. Jag såg! För första gången så såg jag. Inte hade jag ens drömt om det här. Men nu var det inte bara en dröm utan det var verklighet.

Jag såg hur Elli log mot mig med sitt vackra leende. Hela hon var vacker. Hon hade talat om för mig att hon hade nötbruna ögon men innan idag så hade jag ingen aning om hur de såg ut men nu så fick jag se hennes vackra ögon.

Jag kände och såg en hand på min axel och vände min blick så att jag såg in i någons ögon. Personens utseende passade in på pappas beskrivning av sig själv. Jag såg in i hans gråa ögon och såg en tår rinna från hans öga. Det var första gången jag såg någon fälla en tår. Jag visste inte vad det var för färg men det var fint ändå. Allting var fint. Och helt nytt.

"Pappa, jag kan se."

"Ja," svarade pappa och nickade innan han kramade om mig hårt.

***
Världen var så vacker och magisk på något sätt. Det fanns så många fantastiska färger. Det var mycket på en gång. Mina ögon fick se för första gången och allt på en gång men Elli visade mig och lärde mig det nödvändigaste. Jag kunde inte få nog. Det var en otrolig känsla att kunna få se allt jag bara hört om eller rört vid.