En värld i mörker

Jag är glad att jag har dig.

Låt: Jess Glynne - hold my hand.

Jag har inte läst igenom så ursäkta slarvfel och så.
***

"Julia." Den personen jag tänkte på och som jag gärna skulle vilja träffa.

"Har Gabriel ringt dig?"

"Ja, han vill så gärna prata med mig men jag bad honom att inte ringa mer. Jag har inget att säga honom."

"Bra. Han förtjänar det inte. Han förtjänar inte dig." Julia lät pigg och glad. Det fick mig att le.

"Du låter pigg och glad." Jag ville också känna mig så.

"Det är jag. Det som hänt mig är hemskt men jag är glad att jag är gravid och att jag ska bli mamma."

"Jag är glad för din skull." Det var jag verkligen. Trots det som hänt Julia så försökte hon lägga det bakom sig och blicka framåt.

"Jag tänkte höra om du vill ses."

"Såklart jag vill. Kommer du till mig?"

"Jag går nu." Med det sagt så lade Julia på och jag ställde mig upp. Jag torkade bort tårarna med handen och gick till badrummet för att skvätta kallt vatten i ansiktet. Julia skulle inte få se att jag gråtit.

Jag gick ner för trappan och var påväg till ytterdörren.

"Vart ska du?" Mamma kom gående mot mig.

"Jag ska bara gå utanför och möta Julia." Jag öppnade dörren och gick ut innan mamma hann säga någonting mer.

"Hej Elli." Julia kom fram och vi kramade om varandra.

"Hej Julia."

"Vill du vara ute?"

"Ja" Vi gick en bit bort och satte oss på gräset.

Jag satt i skräddarställning och lekte med ett grässtrå.

"Hur är det?," frågade jag Julia.

"Det är bra. Väldigt bra faktiskt. Hur är det med dig?

"Det är helt okej." Jag log och försökte se glad ut, mest för Julias skull.

"Det har gått två veckor."

Jag visste vad hon pratade om. Och jag var glad för hennes skull. Verkligen. Jag behövde inte längre tvinga fram ett leende eller försöka se glad ut.

"Du låter så glad."

"Jag är glad och det borde du också vara. Tänk inte så negativt."

"Det gör jag inte."

"Elli, jag känner dig och jag ser dig."

"Det är inte så lätt att bara glömma vissa saker även om jag önskar att jag kunde."

"Vem är du och vad har du gjort med min glada och hoppfulla vän?"

Jag gav ifrån mig ett lättsamt skratt.

"Hon är någonstans."

"Ta fram henne då." Juli gav mig en lätt knuff i sidan och skrattade. Vi båda skrattade.

Det kändes så lätt och befriande på något sätt.

"Jag stötte på Pablo idag." Skrattet upphörde och det blev allvarligt.

"Jaha. Vad sa han?" Julia lät så nervös på något sätt och jag undrade varför.

"Ingenting särskilt. Han frågade när jag tänkte komma tillbaka till teatern."