En värld i mörker

Hemma igen

Låt: You're not alone - Joe and Jake.
OBS. Har inte läst igenom.

***

Mamma öppnade ytterdörren och vi klev in i huset som luktade nystädat. En doft av nybakat bröd slog emot mig och det vattnades i munnen. Jag älskade nybakat bröd. Speciellt olivbröd som var så himmelskt gott. Det vattnades i munnen bara jag tänkte på det.

"Jag hoppas ni är hungriga. Maten är alldeles strax klar," sa Martina och jag kände hur min mage ropade efter mat.

"Det är vi," svarade mamma.

"Bra."

"Jag ska bara gå till badrummet först," ursäktade jag och gick försiktigt till badrummet. Jag tömde min blåsa och tvättade händerna noga innan jag låste upp dörren och gick ut.

"Vi sätter oss ner vid matbordet." Mamma tog mig i armkrok och ledde mig till matbordet där hon hjälpte mig att sätta mig och serverade mig mat.

Martina hade gjort mexikanska piroger och jag åt med god aptit. Jag älskade piroger.

Vi pratade om lite allt möjligt och det påminde mig om alla stunder vi satt och åt middag allihop. Det var på senare tid som Martina och Dora ibland gjorde oss sällskap kring matbordet. Annars så brukade de äta i köket men jag tyckte om när vi alla var samlade kring matbordet, pratade, skrattade och njöt av den goda maten.

"Det är ju fantastiska nyheter," sa Martina och Dora när mamma berättade om operationen som kunde få mig att se igen. Det roliga var att de sa det samtidigt och då började vi alla skratta.

När vi var klara vid matbordet så började Martina och Dora duka av. Jag tackade för maten och skulle just gå upp till mitt rum när det ringde på dörren.

"Hej Elli," sa Robert glatt och jag kunde inte låta bli att le.

"Hur visste du att det var jag som öppnade dörren?"

"Jag har lärt mig känna igen din doft. Du doftar så somrigt. Det är en blommig och bärig sommardoft som innehåller dofter av ananas, jordgubbar och tutti frutti. Jag känner även vanilj och svarta vinbär. Parfymen du använder, är det Escada Turquoise Summer?"

"Rätt," erkände jag. "Hur visste du det?"

"Min moster har samma perfym."

"Kan du känna alla dofter?" Jag var riktigt imponerad.

"Om man levt som blind i många år så lär man sig känna igen dofter och kan känna igen vad olika samlingar dofter innehåller.
Vill du kanske gå ut?," frågade Robert.

"Gärna."

Jag tog på mig mina ballerinaskor och gick ut till Robert.

Först så promenerade vi omkring och sedan så satt vi oss på uteplatsen. Vi pratade om lite allt möjligt.

"Hur ska det bli att få se igen?"

"Det är ju ingenting som är säkert."

"Varför så negativ?"

"Jag är inte negativ. Jag vill bara inte ha för höga förväntningar."

"Men du vill väll se igen?"

"Ja, såklart jag vill. Det skulle vara en dröm att få se igen," svarade jag snabbt. "Och du, vill du kunna se?"

Det blev en tyst paus innan Robert svarade.

"Jag skulle nog vilja det. Det skulle vara så häftigt att kunna se. Att se världen för första gången. Det är spännande."

Vi pratade och skrattade medan timmarna flög förbi och plötsligt kom mamma och sa att middagen var klar. Hade klockan redan slagit sju? Vi hade spenderat flera timmar ute och bara pratat. Om allt.