En värld i mörker

Ge upp.

Låt: Aron Wright- I Surrender.
Tips! Lyssna gärna på låten när du läser kapitlet.

***
Allt var bra. Jag hade fantastiska människor runt omkring mig och jag hade börjat vänja mig vid att vara blind. Jag hade lärt mig att se saker med mina andra sinnen och jag hade återgått till att vara glad, öppen och positiv. En sommarvind hade kommit och blåst bort så mycket, så plötsligt.

Jag kurade ihop mig i fåtöljen och drog upp fötterna. Det var som att allt hade vänts upp och ner. Bara med ett par ord. "Han våldtog mig." Julias ord ekade inne i huvudet. Jag ville inte tro det. Jag ville inte att det skulle vara sant. Men jag kunde inte ljuga för mig själv. Vem skulle ens kunna ljuga om någonting så hemskt? Bara en sjuk människa.

Ändå så älskade jag Gabriel och ville så gärna tro på honom. Innerst inne så trodde jag på att han var oskyldig. Gabriel skulle aldrig kunna skada någon.

Alla dessa tankar gjorde att jag fick ont i huvudet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra eller vad jag skulle tro. Det skrämde mig. Det var så lätt att hamna tillbaka där jag var och där jag lyckades ta mig från. Det var så lätt att stänga in sig i sig själv. Allt ändrades så snabbt.

Jag hade inte lust att prata med någon heller. Det visste min familj. Jag hade tydligt sagt att jag ville vara ifred. Mamma hade tittat till mig lite då och då. Hon sa ingenting och kanske trodde att jag inte skulle märka att hon kommit in till mitt rum men jag märkte. Jag märkte av hennes närvaro.

Jag hörde när det ringde på dörren. Tre gånger. Jag öppnade dörren till mitt rum och stod där och lyssnade. Först så var det Robert som kom. Jag hörde hur mamma sa att jag var sjuk och hur Robert hälsade mig innan han gick hem. Jag gillade inte att ljuga och att be någon ljuga åt mig kändes inte bra. Men jag ville vara ensam.

Efter så var det Gabriel som kom. Det gjorde ont att höra hans röst. En del av mig ville bara springa ner och krama om honom hårt, få känna hans doft och känna lugnet som utstrålar från hans kropp. Jag ville glömma de senaste dagarna och och veta att alting skulle bli bra. Jag ville ha tillbaka min trygghet. Gabriel var min trygghet, det var med honom som jag kände mig lugn, säker och älskad.

Jag hörde hur mamma sa att jag inte ville träffa honom och hur dörren stängdes. Jag stängde dörren till mitt rum och gick till sängen. Jag satte mig ner och kramade om min stora nalle som jag haft sedan jag var liten.

Det ringde på dörren ännu en gång och jag hörde fotsteg springa uppför trappan.

Jag hade bett om att jag inte ville träffa någon.

Dörren till mitt rum slogs upp.

"Snälla, Elli, vi måste prata." Jag ställde mig upp när jag hörde vem som kommit.

"Vi har ingenting att prata om. Jag har ingenting att säga dig, Gabriel."

"Snälla, Elli..."

"Nej, vi kan inte vara tillsammans längre." Det gjorde ont att säga det. Men vi kunde inte vara tillsammans längre. Inte efter vad han gjort.

"Tror du på vad Julia säger? Tror du att jag våldtog henne?"

"Jag vet inte vad jag ska tro. Julia är min bästa vän."

"Och jag är din pojkvän." Det var någonting i mig som gick sönder.

"Jag kan inte tro att Julia skulle hitta på någonting sådant hemskt."

"Men det har hon. Julia har hittat på allt. Jag har inte ens rört henne."

"Jag har väldigt svårt att tro det." Jag ville så gärna tro på Gabriel men det var svårt. Jag trodde verkligen på Julia. För inte kunde hon väll hitta på allt?

"Snälla Elli, du måste tro mig," bad Gabriel och försökte hålla om mig.

"Jag kan inte. Jag måste tänka. Jag behöver tid." Jag puttade lätt bort Gabriel.

"Okej, Elli. Hejdå." Gabriel gav mig en puss på pannan innan han gick, stängde dörren efter sig och lämnade mig ensam.

Jag satt mig ner på sängen och kände tårarna rinna nerför mina kinder. Allt som hade varit så bra, så perfekt och allt hade förändras så snabbt. Jag tog min musikspelare och mina hörlurar som låg på nattduksbordet. Jag lade mig raklång i sängen och satte på mig hörlurarna. Jag valde min spellista med sorgsna låtar och blundade. Orden tränger in genom öronen och tar över, trycker ort all distraktion, all ilska och all sorg. Jag lyssnar på musiken och låttexterna och jag glömmer min egna sorg.

"I give up, I give in, I lay down

I surrender."

Jag orkade inte mer. Allt var för komplicerat. Jag ville inte ha komplicerat. Jag ville att allt skulle vara bra, enkelt. Men livet var inte enkelt. Det var allt annat än enkelt ibland. Om man bara kunde sudda bort det dåliga.

Musiken i mina hörlurar stängde ute alla anda ljud och jag kunde bara ligga stilla och njuta av musiken och verkligen lyssna. Och det var verkligen skönt. Jag ville inte tänka. Jag ville bara vara.

Allt jag hörde var musiken och allt jag kände var tårarna på mina kinder och mina brännande ögon.

Jag kände en värmande hand på min arm och tog av mig hörlurarna. Musiken spelades fortfarande och jag kunde höra det svagt.

"Ska du inte komma ner och äta? Du har knappt ätit någonting idag," frågade mamma och strök mig över håret. Jag kunde ligga så resten av dagen med mamma som strök mig över håret.

Jag skakade på huvudet. Men sanningen var att jag var hungrig, jag ville inte bara gå ner, jag ville inte lämna mitt rum.

"Du måste få i dig någonting. Jag ber Dora komma upp med någonting till dig." Jag nickade bara. Mamma gav mig en puss på pannan. "Allt kommer säkert lösa sig. Du behöver bara ge det mer tid." Mamma strök mig över armen och gick. När mamma gått började jag gråta igen.

En stund senare kom Dora in med smörgåsar och te. Jag åt upp smörgåsarna och kurade ihop mig i fåtöljen. Den varma koppen höll jag om med båda händerna och började smuttade på mitt te.

När jag druckit upp mitt te så började jag känna mig trött. Jag gick in till badrummet, borstade tänderna och tvättade ansiktet. Jag tog ner prydnadskuddarna från sängen och drog av överkastet. Jag tog fram mitt nattlinne som låg under en kudde och bytte om. Jag lade mig ner i sängen och drog över det tunna täcket. Det var rätt så varmt men jag frös en aning.

Jag låg på ryggen, satt på mig mina hörlurar och hörde musiken som spelades bli högre. Spellistan som jag tidigare lyssnat på var slut så jag spelade om den. Jag sänkte volymen och blundade.

Jag var så trött att jag somnade direkt till musiken som spelades.

"I give up, I give in, I lay down

I surrender."

***
Det här blev ett kortare kapitel. Ska jag vara ärlig så började jag skriva det idag.
Hoppas ni gillade det.
Trevlig Helg!
-Foreverbooks.