En värld i mörker

En blandning av ljus och mörker

Låt: Fire in the rain - Måns Zelmerlöw
***

Efter att ha stannat på sjukhuset några timmar efter operationen så fick jag åka hem men jag satt kvar i sjukhusets korridorer och väntade på Robert. Även om jag hatade den här platsen så ville jag vänta på min bästa vän. Nu så hade jag strukit Julia från min vänlista. Hon var inte den hon utgav sig att vara. Hela vår vänskap var baserad på lögner. Om man ens kan kalla det vänskap. Men det var det för mig. För mig så var det vänskap. Hon var min bästa vän.

Jag tänkte inte spilla några tårar på grund av henne. Hon var inte ens värd det.

Fan.

Jag kände på förbandet som ordentligt satt flera varv kring huvudet. Nu skulle mina ögon få vila och om några dagar så skulle doktor Nyman komma hem till oss och ta av det.

Operationen hade gått bra och jag kände mig så annorlunda efteråt.

"Hur är det?, frågade mamma mjukt.

"Bra," svarade jag enkelt och lekte med en hårslinga. Jag ville inte berätta om Julia för mamma. Inte här och inte nu. Jag ville inte oroa mamma. Men mest av allt ville jag inte riskera att bryta ihop, vilket jag säkert skulle göra.

Mamma gav mig en kram och jag omfamnade henne hårt och länge. Jag drog in hennes härliga doft.

"Nu kommer Robert," sa mamma och jag släppte kramen. Mamma tog min hand och vi gick mot Robert. "Är ni redo att åka hem?

"Ja," svarade jag och Robert samtidigt och gav ifrån oss ett lättsamt skratt.

"Jag hörde att din operation också gick bra," sa mamma och det var nog menat till Robert.

"Jag hörde också något sånt."

Pappa startade bilen innan vi han öppna bildörren och när vi satt oss så körde han iväg.

"Hur gick det för er?"

"Bra," svarade jag för oss båda.

"Skönt att höra. Så när kommer ni kunna ta av förbanden?"

"Om några dagar," svarade jag snabbt och enkelt.

Om några dagar. Om några dagar skulle jag få veta om jag skulle se igen eller fortfarande leva i en värld av mörker.

Även fast jag var glad så kunde jag inte hindra tankarna från att vandra fritt.

Jag hade blivit sviken av min bästa vän.

"Va?" Jag hörde inte riktigt vad Robert sa. Jag var alldeles försjunken i tankar.

"Jag frågade vad du tänker på?"

"Inget speciellt. Och du?"

"Jag tänker på hur mycket som kan förändras." Om Robert skulle få se så var det mycket som skulle förändras. Hela hans värld skulle förändras, hans syn på världen skulle förändras. För första gången skulle han få se allt det fina naturen hade att erbjuda och alla världens färger.

Det var så mycket jag ville visa honom. Så mycket han skulle få se.

"Det kommer bli fantastiskt." Jag lutade huvudet mot bilrutan och tänkte att jag snart igen kanske skulle få titta ut genom bilrutan medan bilen körde. Jag tänkte på hur jag skulle få cykla igen. Jag kanske skulle få se igen. Det var så fantastiskt och overkligt på något sätt. Det var så stort.

Jag skulle kunna återvända till teatern och slippa vara rädd för att misslyckas. Mitt liv skulle bli som vanligt igen. Det här skulle bara vara en mörk period i livet som förhoppningsvis snart skulle vara över.