En värld i mörker

Lycka

Solen stod högt upp på den ljusblåa himlen och sken starkt. Inte ett enda moln syntes till och det var helt vindstilla. Träden och blommorna rörde sig knappt en millimeter.

Idag var det en för varm dag för att vara ute så därför gick vi in till Elli. Martina gav oss någonting svalkande att dricka och vi gick upp till Ellis rum.

Jag hade spenderat flera timmar hos Elli men det här var första gången jag fick se deras stora hus. När jag varit någonstans eller mött personer så skapade jag inre bilder av hur jag trodde de såg ut och det var häftigt att med egna ögon se hur det såg ut. Då kunde jag jämföra och se likheter och skillnader.

Allting var så ljust i Ellis rum. Hennes väggar var vitmålade och stora fönster släppte in ljus. Markiserna var neddragna och gjorde rummet svalare. På den bruna byrån stod olika fotografier på Elli och hennes familj. Jag tittade på dem och kunde inte undgå att tänka vad lik Elli var sin mamma.

"Du är lik din mamma".

"Tycker du?" Elli ställde sig bredvid mig och tog upp ett kort på sig och sin mamma.

Jag släppte korten med blicken och såg Ellis fint bäddade dubbelsäng. Ovanför sängen hängde tavlan med rosen som hon talat om för mig. Den som jag målat. Det här var första gången jag såg någonting som jag målat.

"Visst är den fin,?" frågade hon när hon märkte att jag betraktade tavlan.

"Jag vet inte om jag kan säga att den är fin. Själv så tycker jag väll att det liknar en ros. Lite i alla fall."

"Jag tycker i alla fall den är jättefin."

"Tack."

Hennes rum var möblerat med en bokhylla som var fylld med böcker och en ljusgrön fåtölj.

"Vilken härlig färg."

"Det är nog min favoritfärg," svarade hon och jag såg på henne. Hon var så fin.

"Min favoritfärg är din ögonfärg."

Elli log.

Hon ställde sig vid en dörr. "Här är mitt badrum." Hon öppnade dörren och jag steg in.

Ellis POV
Att se Robert se sig själv i spegeln var... någonting. Det var som att se ett litet barn som såg sin spegelbild för första gången. Den enda skillnaden var att Robert var vuxen.

Han drog handen genom sitt mörkbruna tjocka hår och han log med hela ansiktet.

"Vill du ta ett dopp i poolen?," frågade jag en aning förväntansfullt.

"Gärna," svarade han och flyttade blicken från spegeln. "Jag måste nog bara ta en sväng hem och hämta badkläder."

Jag följde med Robert hem och medan han letade fram badkläder gick jag sakta upp för trappan och tittade på alla fotografier som hängde på väggen. Där fanns Robert som liten, Robert med sin pappa och Roberts pappa med en kvinna som jag antog var Roberts mamma. Jag kunde se en likhet. De hade båda liknande ansiktsdrag.

"Nu kommer jag," Robert kom ut ur sitt rum och gick ner till mig.

"Är det här din mamma?," frågade jag och pekade på bilden av en kvinna klädd i en röd klänning. Hennes bruna platta hår var kortklippt och ett par guldörhängen syntes. Hon log vackert och kameran fångade vackert hennes blå glittrande ögon som utstrålade glädje.

"Det måste det vara." Robert tog ner bilden från väggen och tittade på det länge.

"Vad fin hon var."

"Ja det var hon". Jag kunde se en stillsam tår falla nerför hans kind.

"Ska vi gå?" Robert hängde upp bilden på dens plats och torkade snabbt bort tåren.

Jag började gå ner för trappan och Robert följde efter.

Han låste dörren efter sig och vi gick hem till mig.

Jag lämnade Robert vid poolen och sprang snabbt in för att byta om till bikini. När jag kom ut igen så simmade Robert runt.

Jag smög mig närmare och hoppade i vattnet med ett plask.

"Vad du skrämde mig."

"Det var inte meningen. "

För att ge igen så plaskade han vatten på mig och jag gjorde samma sak tillbaka. Där så plaskade vi vatten på varandra medan vi skrattade och njöt av att kunna se.

***
Kvällen närmade sig och det var svalare ute. När vi duschat och bytt om så bestämde vi oss att ta en promenad.

Tillsammans så promenerade vi sakta till skogen. Nu så skulle jag få visa honom den gröna tättbeväxta skogen. Han skulle få se vilken magisk plats det var.

"Elli. Robert!" Vi vände oss om och Gabriel småsprang dit vi stod.

Hans mörkblonda rufsiga hår, hans blå glittrande ögon och hans leende. Det var någonting jag trodde att jag aldrig skulle få se igen. Han hade inte heller förändrats särskilt mycket sedan jag såg honom sist.

Även fast vi pratats vid och jag varit i hans närhet så var det som att se en vän man inte sett på länge.

Jag upprymdes med glädje och vi omfamnade varandra.

"Hej Gabriel," sa Robert och vi släppte taget om varandra.

"Hej Robert. Så vart är ni påväg?"

"Vi tänkte en promenad till skogen. Följer du med?," jag såg på Gabriel och log.

"Visst."

Påvägen pratade vi om allt möjligt. Vi pratade om hur vacker världen var och vad man skulle kunna åka och se. Vi pratade till och med om att vi skulle resa runt i Europa men att vi först skulle bila genom landet och se olika städer. Jag längtade redan.

Jag kände mig lycklig där jag sktattandes gick mellan killarna.

Genast när jag fick syn på henne dog mitt leende ut och jag slutade skratta. Alla stannade upp.

"Vad är det med er? Det ser ut som att ni sett ett spöke." Julia gav ifrån sig ett lättsamt skratt och närmade sig oss.

"Julia," sa jag kyligt istället för hej och så att Robert skulle veta att det var hon.

"Vi har inte talats vid på flera dagar och det är så du hälsar på din vän? Och varför har du inte velat prata med mig? Ignorerar du mig?"

Jag visste inte vad jag skulle säga så jag sa ingenting. En speciellt duktig lögnare var jag inte.

"Du behöver inte svara." Julia hade en beigedärgad ryggsäck som hängde lätt på hennes ena axel och hon tog av den och släppte den ner på stigen. Hon satt sig ner på huk. "Jag har en sak till dig. Till er alla," samtidigt som hon tog fram någonting ur ryggsäcken.

Hon ställde sig upp och jag grabbade tag i Gabriels arm.

Nu blev jag riktigt rädd för Julia. Julia, som jag trodde var min bästa vän men jag hade fel. Så himla fel.

Hon riktade pistolen mot oss och jag kunde skymta ett leende.

***
Förlåt för ett rörigt och dåligt kapitel.

Min farbror och hans familj har varit på besök hos oss i nästan 2 veckor så jag har inte haft tid att skriva. Men nu har de åkt så nu kan jag avsluta denna berättelse.

Kram!