En värld i mörker

Sanningen svider

"Läser du det högt?" Om jag kunnat så hade jag gärna läst det tyst för mig själv. Jag ville egentligen inte dela med mig av Gabriels brev men det var inte som att jag hade något annat val.

Varför skickade han ens brev? Han visste ju att jag inte kunde läsa vanliga, handskrivna brev. Jag var tvungen att berätta det för honom.

"Kära Eleni. Jag var tvungen att resa utomlands och det snabbt. Jag är ledsen men vi kan inte vara tillsammans längre. Men som jag lovat så har jag försvunnit någonstans så nu behöver du inte höra mer från mig.

Jag har funnit mitt livs kärlek. Hon är godhjärtat, glad och hon får mig att känna mig levande. Jag kan vara mig själv när jag är med henne. Inte som när jag var med dig. Att vara med dig var roligt men allt var bara ett skådespel. Jag vill ju bli skådespelare så vad tycker du? Spelade jag min roll bra? Jag tror jag lyckades leva mig in i rollen. Du och dina föräldrar trodde ju på mig. Och ni litade på mig. Tänk så naiva ni var. Jag skadade dig och jag utnyttjade dig. Allt var så lätt. Du var så lätt att lura. Jag fick dig att lita på mig och bli kär i mig så snabbt. Jag är inte kär i dig och jag har aldrig varit det. Jag är ledsen om jag sårar dig. Vem försöker jag lura? Jag är inte alls ledsen. Jag är glad. Och jag vill tacka dig för allt. Tack för att du släppte in mig. Både i ditt liv och hem. Du kanske har märkt, eller kanske rättare sagt dina föräldrar du är ju blind och lägger därför inte märke till någonting. Du kanske vet att några dyrbara föremål försvunnit från ert hem? Jag vet vem det var som tog dem. Det var jag. När jag ändå håller på och erkänner så kan jag också säga att det var jag som sköt dig. Det var jag som ville döda dig. Men jag lyckades inte. Jag lyckades inte döda dig. Inte än.

Det som Julia berättade om att jag våldtog henne och att hon är gravid med mitt barn är sant. Jag visste att Julia var kär i mig men jag var inte kär i henne. Så jag utnyttjade henne också. Ni båda föll för mig.

Det känns så skönt att berätta det för dig. Jag känner en stor lättnad.

Jag önskar sig all lycka till och ha det så bra. Det är nog bäst för dig att du glömmer mig. Glöm mig och tänk inte på mig. Det blir bäst så, både för dig och mig. Jag är ingen del av ditt liv längre."

Det kändes som någonting inom mig gick sönder. Mitt hjärta krasades i tusen bitar. Jag älskade honom, jag litade på honom och han svek mig. Aldrig hade jag känt mig så utnyttjad och sårad som nu. Även fast jag inte ville tro det så talade nog Gabriel sanning. För varför skulle han ljuga? Om han var oskyldig så skulle han väll inte erkänna?

Hur kunde han? Och hur kunde jag falla för honom så djupt. Nu fick jag mitt hjärta krossat och det kändes som att någon tog ut mitt hjärta ur min bröstkorg. Kanske det skulle vara lättare då. Det gjorde så ont. Både fysiskt och psykiskt.

Jag som hade hoppats på att allting skulle ordna sig och att allting skulle bli förklarat tillslut. Men jag hade fel. Så naiv jag varit som trodde att allt skulle kunna bli bra igen. Ingenting skulle bli bra.

Gabriel hade gått vidare med sitt liv. Men om han nu verkligen var lycklig hur kunde jag inte önska honom allt gott? Jag ville ju inte att någonting dåligt skulle hända honom.

Tårarna började rinna floder och mitt leende hade dött ut.

Jag hörde dörren stängas och förstod att Julia gått och lämnat mig ifred.

Jag reste mig upp och började kasta saker. Först tog jag en kudde från fåtöljen och kastade den. Jag tog mig fram mot sängen och började kasta ner alla prydnadskuddar och överkastet. Jag kände ett behov av att kasta saker och släppa ut all min ilska och sorg.

"Gumman, vad är det?" Mamma kom in i rummet. Jag kunde nästan föreställa mig hur rummet såg ut med kuddar utslängda på golvet och sängen helt obäddad.

Mamma höll om mig och satt mig ner på sängen. Hon höll mig tätt intill sig.

Vi satt där tysta en stund medan jag försökte lugna ner mig.

"Gabriel och jag har gjort slut," hulkade jag.

"Jag är så ledsen." Mamma strök mig över håret och jag kände mig som mammas lilla dotter som mamma fick trösta.

Julias POV
Elli hade blivit så förkrossad av brevet. Jag hade hållit pappret framför mig och läst vad som stod.

För att det skulle vara mer trovärdigt så hade jag skrivit ner vad jag skulle såga igår kväll.

Jag hade sett Ellis leende sakta dö ut när jag läste och när jag läst klart så bröt hon ihop. Hon började gråta och skrika och hela hon utstrålade sorg och ilska. Jag öppnade och stängde igen dörren till Ellis rum tillräckligt högt för att hon skulle höra att jag lämnade rummet. Trodde hon i alla fall. Men det hon inte visste var att jag var kvar och såg hur hon kastade omkring kuddar och skrek med tårarna rinnandes nerför kinderna.

Jag hörde någon komma upp för trappan och smög tyst och försiktigt ut. Jag ställde mig utom synhåll i badrummet och lutade ut huvudet. Det var Ellis mamma som snabbt gick in till Ellis rum.

När hon var inne så smet jag ner och ut genom ytterdörren. Ute så bländades jag av solen så jag tog fram mina solglasögon från väskan och satt på mig dem. Jag gick i rask takt mot skogen och den övergivna ladan som stod där. Där inne stod Gabriel. Han stod lutad mot väggen med händerna i byxfickorna och såg på mig när han såg mig.

"Tro inte att jag kom hit för att träffa dig." Gabriels blick förflyttades mot det smutsiga fönstret och tittade ut.

"Varför annars skulle du komma hit?"

"För jag ville prata." Utan att släppa blicken från fönstret sa han det lågmält.

"Vad vill du prata om?"

"Jag tror du vet. Elli."

"Kom ihåg att du lovat att lämna henne ifred. Både för mig, dig själv och Elli".

"Jag vet. Men jag kan inte. Jag älskar henne och jag kan inte sluta tänka på henne. Jag har redan ljugit så mycket men jag är trött på att ljuga mer. Nu vill jag att vi berättar sanningen". Gabriel vände blicken från fönstret och såg på mig med sina vackra ögon.

"Om du berättar sanningen så är det över för oss. Och du vet väl att Elli inte kommer vilja prata med sig med om su för det."

"Jag vet. Det spelar ingen roll. Jag ska berätta sanningen för Elli och sedan för polisen."

"Det är inte bara jag som är skyldig."

"Jag vet men jag bryr mig inte. Jag ville bara tala om det för dig först." Gabriel började gå mot utgången och gick förbi mig.

Lutat mot ena väggen stod ett basebollträ som jag tog.

"Jag är ledsen, Gabriel. Men jag kan inte riskera att du berättar sanningen." Basebollträt träffade Gabriels bakhuvud och han föll pladaskt ner till marken.

Jag drog in honom närmare väggen och satt honom upp. Min blick fladdrade genom utrymmet och jag såg ett rep liggandes som jag tog och band ihop Gabriels händer innan jag obekymrat lämnade ladan och stängde det som fanns kvar av dörren.

När jag var några meter från platsen började jag springa. Jag sprang till stället där jag grävt ner det. Tätt intill trädet, som liknade en läskig kanin med munnen öppen som att den ville sluka dig hel, började jag gräva upp det gömda föremålet.

Mina rörelser upphörde när det bgammla och smutsika skynket blev synligt. Sakta så tog jag upp det med mina händer och vecklade ut skynket. Det jag grävt ner blev synligt och det blänkte svart.

Pistolen.

Jag tog pistolen i handen och kände på den. Jag log brett för mig själv och täckte igen hålet med foten innan jag glatt gick därifrån.

Snart så skulle jag få använda den.