En värld i mörker

Varför hände det mig?

Jag satte mig på sängen i mitt vita och ljusa rum. Mamma började packa upp min väska och satte sig sedan bredvid mig på sängen. Hon tog min hand och jag kände mammas varma hand i min. Jag log. Jag ville inte att mamma skulle se att jag var ledsen.

"Behöver du något?" Frågade mamma mjukt. Det påminde mig bara om att jag inte skulle kunna hämta eller göra någonting själv. Men jag villa vara i fred en liten stund så jag svarade mamma med att jag var hungrig och ville ha någonting att äta (det var ingen lögn). Jag var faktiskt hungrig och jag kände hur min mage kurrade.

"Martina håller säkert på med middagen"

Martina var också vår hushållerska men hon lagade maten och ordnade frukost. Martina var snäll och trevlig. Hon gillade speciellt att prata om när hon var yngre och om matlagning såklart. Nu var Martina 54 år och hade några rynkor i ansiktet men annars såg hon ut att vara 40.

"Hur mycket är klockan egentligen?" Undrade jag. Om det var dags för middag var klockan säkert några minuter i sju. Vi brukade alltid äta klockan sju.

"Halv sju." Svarade mamma och jag kunde föreställa mig hur mamma såg på sitt armbandsur som jag köpte åt henne när hon fyllde 40 år. "Orkar du vänta eller ska jag ordna en smörgås?"

"Jag väntar." Om det ändå snart var middag så kunde jag väll vänta. "Men jag tar gärna ett glas vatten." Sa jag och log tacksamt.

"Okej, jag ber Dora komma upp med det till dig." Svarade mamma, klappade mitt knä och gick ut.

När mamma gått lade jag mig ner på överkastet och riktade blicken upp mot taket. Det vita taket var nu helt svart och så var allt omkring. Allt var så mörkt och så deprimerande.

Det knackade lätt på dörren och jag satt mig upp.

"Här har du ditt vatten." Dora räckte mig ett kallt glas fyllt med vatten. Jag tog en klunk. Det kalla vattnet kändes skönt och svalkande.

"Tack" sa jag när jag druckit upp allt.

"Vill du ha ett till?"

"Gärna"

Jag hörde hur Dora gick till badrummet och öppnade kranen (har jag nämnt att jag hade ett eget badrum?)

Det andra glaset drack jag inte upp lika fort.

Jag kunde varken höra eller känna att Dora satte sig så jag bad henne göra det. Efter jag bett henne så satte hon sig och vi började prata.

Vi hade rätt så mycket att prata om. Dora berättade om vad som hände här medan jag inte var hemma, det hade inte hänt så mycket mer än att vi hade fått nya grannar. Det var en pappa som flyttat in med sin äldre son i huset några meter bort. Det var inte så nära här mellan husen och alla hus såg olika ut. Dora berättade att de flyttat in i det ljusbruna huset som paret Gomez tidigare bott i. Jag hade alltid tyckt att det huset var fint och att det såg mysigt ut. Paret Gomez hade tidigare i år flyttat in på ett servicehus då de längre inte klarade av att bo hemma och sedan dess har deras hus stått tomt tills nu.

Mamma ropade att maten var klar och Dora hjälpte mig ner och satt mig vid vårt stora runda matbord. Dora lade mat på min tallrik och jag kände värmen och lukten av potatisgratäng. Jag älskade potatisgratäng.

"Det är potatisgratäng och kalkon." Viskade Dora snabbt till mig.

När jag ätit klart så satt jag bara kvar och drack vatten.

"Så, hur har din dag varit, Peter?" Frågade mamma. "Löst några intressanta fall?"

"Jag har en klient som är skyldig av mordet på sin fru. Han säger att han är oskyldig och att hans fru inte är död utan har iscensatt sitt eget försvinnande och att hon nu försöker sätta dit honom. Det är många bevis som pekar mot honom men hans fall är intressant och jag tror på honom. Om jag ska säga vad jag tror då tror jag att hans fru är sjuk i huvudet. Hur kan man göra så mot sin man?" Det lät verkligen intressant. Sådant trodde jag man bara kunde läsa om i böcker eller se på TV. Men världen är full av sjuka människor och egentligen så vet man inte vem man kan eller vem man inte kan lita på. Livet bygger på att chansa och på att ta risker.

När vi alla hade ätit färdigt så gick jag upp till mitt rum och lade mig raklång i sängen. Mitt rum låg fem steg åt vänster när man kom upp för trappan. Först så skulle man gå upp för trappan, gå fem steg åt vänster och sedan vända sig åt höger och framför en fanns en brun dörr. Jag kände mig trött och reste mig upp för att gå och göra ordning mig inför natten. Jag trevade fram till badrummet och stirrade in i spegeln. Det var en vana. Det första jag alltid gjorde när jag kom in i badrummet var just att titta på spegeln. Men nu skulle jag aldrig mer få se min spegelbild. Jag kände mig fram till min tandborste och tandkräm. När jag borstat tänderna så kammade jag igenom håret innan jag gick in i min garderob för att välja en pyjamas. Jag visste någorlunda vart jag hade mina nattkläder men jag behövde hjälp.

"Dora!" Ropade jag och bara några sekunder senare stod Dora bredvid mig. "Jag behöver hjälp med att välja en pyjamas, helst ett nattlinne" log jag oskyldigt.

Dora letade igenom mina pyjamasar och gav mig ett nattlinne av silke.

"Jag känner mig bara så trött så jag tänkte gå och lägga mig" jag bytte om till pyjamas och lade mig sedan ner i sängen. Jag blundade och inom loppet av några få sekunder sov jag djupt.

Solens strålar smög sig in i rummet. Jag hade glömt att dra ner min mörkläggningsgardin och det var så ljust då. Jag låg kvar i sängen och tittade ut genom fönstret. Nu såg jag saker klarare än någonsin. Drömmen spelades upp framför mig som i en film. Jag hade drömt en hemsk dröm. Jag drömde att jag var blind och att allt jag kunde se var mörker. Men det var bara en dröm.

Jag reste mig upp, tog på mig min lätta morgonrock och gick ner. Nere i köket satte mamma och pappa vid bordet. Båda mina föräldrar läste morgontidningen samtidigt som de smuttade på var sin kopp varmt kaffe.

"Godmorgon älskling, sovit gott?" Frågade mamma bär hon sett art jag kommit ner. Hon log och jag log tillbaka.

"Godmorgon, jag drömde en hemsk dröm i natt"

"Vad drömde du om?" Frågade pappa och såg upp på mig.

Jag satte mig ner vid bordet och såg på dem båda.

"Jag drömde om att jag blivit blind och jag omslöts av mörker."

"Du har allt knasiga drömmar" sa Dora när hon passerade oss bärandes på en röd hink med vatten och en mopp. Hon skullesäkert skura golvet.

"Det var bara en dröm, älskling. Inget att oroa sig för." Mamma smekte mitt hår och log tröstande mot mig.

På bordet stod vår frukost som vanligt. Det fanns färska baguetter, annat bröd, tomater, smör, färskpressad apelsinjuice, mjölk och lite annat.

Jag tog två brödskivor som jag rostade. Medan jag väntade på att de skulle bli varma hällde jag upp ett glas färskpressad apelsinjuice. Jag hann precis göra min smörgås med tomat och ta en tugga innan det ringde på dörren.

"Jag öppnar" jag reste mig från bordet och gick mot dörren.

Jag öppnade och utanför så stod Julia.

"Godmorgon" sa Julia med ett snett leende och böjde sig fram för att flytta bort hår från ansiktet och lade det

"Godmorgon"

Julia rättade på sig och lade ena handen bakom ryggen.

"Vad har du bakom ryggen?"

"En present till dig, sötnos" Svarade Gabriel. För nu stod inte Julia mitt emot mig utan Gabriel. Gabriel tog snabbt fram handen som höll i en pistol. Han sköt mot mig och jag hörde de högljudda skotten och kände en ilande smärta när jag blev träffad. Pang. Han träffade mig i vänster axel. Pang. Hann träffade mig i bröstet. Pang. Han träffade mig i magen. Jag vacklade tillbaka några steg när jag slog i väggen. Jag sjönk ner samtidigt som jag höll handen för magen. Blodet rann och min hand blev röd. Jag tittade upp mot Gabriel med en sorgsen och undrande min.

"Varför?" viskade jag innan jag förlorade medvetandet.

Jag vaknade och skrek. Jag intalade mig att det bara var en dröm. För det var precis vad det var- en dröm. En dröm vars början jag önskar vore sann. Men det var bara en dröm för när jag vaknade i min egen säng var jag återigen omsluten av mörker.

Jag undrar bara vad jag gjort för att förtjäna det här? Varför hände det mig?