En värld i mörker

Varför hände det mig?

"Vad gjorde du och Gabriel när ni var ute? " undrade mamma.

"Vi gick till en stor park här i närheten. Vi gungade lite och gick vi runt i parken och pratade." Svarade jag. Jag tänkte inte berätta om kyssen som jag mindes så väl.

"Gillar du honom?" Jag visste vad mamma syftade på. Hon ville veta om Gabriel var min pojkvän.

"Jag tycker om honom som vän, men ingenting annat. "Svarade jag. Om jag hade sagt så tidigare så hade jag ljugit men nu visste jag inte vad jag kände eller ville. Mina känslor en enda röra.

"Han verkar trevlig"

"Han är trevlig"

Vi han inte prata så mycket mer när mamma sa att pappa var där. Vi satt oss ner i vår kabriolett och körde iväg.

Det var en varm dag och vi åkte med öppet tak. Jag kände hur vinden lekte med mitt hår och jag vände upp ansiktet mot solen som värmde skönt.

När vi kom hem hjälpte mamma mig ur bilen och tillsammans gick vi in i vårt stora, lyxiga hus. Vi bodde i ett stort tvåvåningshus i Los Angeles. På husets framsida kunde jag höra fontänen och det rinnande vattnet och jag kunde höra fåglarna kvittra.

Mamma öppnade vår dubbla dörr och vi gick in i det svala och välstädade huset. Jag kunde känna lukten av renligheten och citron (jag älskade doften av citron). När vi kom in så kom vår städerska Dora fram och kramade om mig.

"Vad jag är glad att se att du är okej. Jag har varit så orolig." Sa Dora.

"Jag mår fint, förutom det faktum att jag är blind." Svarade jag enkelt och ryckte på axlarna.

"Nu när Elli förlorat synen måste vi vara extra noga med att allt här i huset ska vara på exakt samma ställe." Hörde jag pappa säga.

"Ja, visst." Höll Dora med.

Dora var vår städerska och var 28 år. Hon hade mörkbrunt lockigt hår som hon alltid satt upp i två höga tofsar. Hon såg söt ut och var väldigt bra på det hon gjorde. Vi var också bra vänner och ibland brukade jag hjälpa Dora att städa huset medan musik spelades på hög volym som vi även dansade till. Vi hade haft många roliga stunder och ibland när Dora var ledig brukade vi gå på stan och på bio. Det var en sak jag skulle sakna. Att gå på bio och att titta på filmer. Men det var bara en liten sak av många som jag inte längre skulle kunna göra. Visst kan jag lyssna på film, men hur kul är det? Inte speciellt kul antar jag. Jag skulle sakna att läsa och skriva. Visst skulle jag fortfarande kunna läsa och skriva men jag måste börja om på nytt och lära mig. Det skulle ta tid. Jag skulle sakna att sitta ute eller på balkongen och titta ut över havet och se solnedgången, vilket jag brukade göra varje kväll. Det var så mycket som hade tagits ifrån mig. Jag orkade inte.

Mamma följde mig upp till mitt rum. Jag kunde se det framför mig: ett lagom stort rum med inte alltför många möbler. Dubbelsängen som stod mot väggen mitt i rummet hade det fina guldfärgade överkastet och passande kuddar låg prydligt på sängen, nattygsbord stod på varje sida av sängen där det stod en lampa på samt en bok. Det var Pretty little liars av Sara Shepard. Tyvärr så hann jag inte läsa ut den innan det hände och det finns tolv böcker till. (Jag hoppades på att böckerna fanns i blindskrift, eller vad det var blinda läste).Jag följde även serien men tanken på att jag inte skulle få se klart den gjorde mig ledsen. Jag hade verkligen fastnat för den serien och nu var den så spännande. Nu skulle jag väll få lyssna på kommande avsnitt.

Mitt rum var även utrustat med en bokhylla där det stod en del böcker jag än inte hade läst (och förmodligen aldrig kunna läsa häller), en soffa, två sköna fåtöljer, en TV på väggen och en walk-in closet. I mitt rum fanns även en balkongdörr som ledde ut till vår stora balkong. Från balkongen var det en fantastisk utsikt mot trädgården (eller vår privata park, som jag brukade kalla det) och mot havet.