En värld i mörker

När mörkret faller

Jag vaknade plötsligt och mitt huvud kändes tungt. Runt omkring mig var det alldeles tyst och mörkt. Kanske var det natt och alla sov. Men så hörde jag mammas röst.

"Hej,älskling hur känner du dig?"

Jag blundade hårt en gång och öppnade sedan ögonen men jag såg inte mammas ansikte. Jag hade vaknat upp till en värld i mörker.

Plötsligt kände jag hur paniken kom och fick en panikattack.

"Mamma" sa jag i förtvivlan och panik.

"Ja? Jag är här, älskling" hörde jag mamma svara och så kände jag hennes kalla hand som höll i min.

"Mamma" utropade jag panikslaget. "Jag ser dig inte, allt är mörkt" sa jag och andades korta och snabba andetag.

Allt var mörkt. Jag såg ingenting. Världen hade blivit svart.

Jag kunde höra att mamma kraftigt drog efter andan men jag fick inte chansen att se hennes ansiktsuttryck.

"Är det säkert att du inte ser någonting?" Frågade mamma oroligt.

Jag blundade och tog ett djupt andetag. Jag tänkte att det här bara var en dröm och när jag öppnade ögonen igen så skulle allt vara som vanligt. Jag skulle få se igen och världen skulle återgå till ljus.

Jag tog ett sista djupt andetag innan jag sakta öppnade ögonen och jag möttes återigen av totalt mörker.

"Ja, jag ser ingenting. Det är mörkt som i graven." Svarade jag mamma och jag kände en tår falla ner på min kind.

"Allt kommer ordna sig" sa mamma och strök sin hand över min kind.

Det gjorde ont att veta att jag aldrig skulle få se min mamma igen. Men ändå så kunde jag inte förlora hoppet. Men allt var så mörkt nu.

Jag hörde hur dörren till rummet öppnades och sedan stängdes. Det var väldigt frustrerande att inte veta vem som kom in i rummet.

"Vem är det?" Det kändes väldigt jobbigt att behöva ställa den frågan nu.

"Det är jag älskling" hörde jag pappa säga.

Jag kom på att pappa inte visste att jag var blind.

"Hur mår du?" Frågade pappa och gav mig en puss på pannan.

"Förutom att jag är blind så är det bra" sa jag.

"Vad säger du? Ser du inget." Frågade pappa förvånat.

"Ja, jag är blind och jag ser ingenting" sa jag till pappa.

Pappa började säga samma sak som mamma, att allt kommer ordna sig och att jag inte skulle ge upp.

"Kommer jag kunna se igen?"Frågade jag och en tystnad lade sig över rummet. "Kan ni lova det?"

Jag kunde nästan föreställa mig hur mina föräldrar såg på varandra och växlade oroliga blickar. Men jag fick inget svar.

Jag upprepade min fråga igen.

"Gumman, vi vet inte, ingen vet". Svarade mamma nedstämt.

Jag skulle behöva vänja mig vid att inte se mer och få lära mig att leva som blind.

"Det kommer..." Började mamma men jag avbröt henne.

"Säg inte att allt kommer bli bra för det kommer det inte. Jag är blind och ser ingenting. Bet du hur konstigt det känns att inte veta vem som befinner sig i rummet eller står bredvid dig?" Tårarna brände bakom ögonen. Det var inte meningen att skrika, det bara blev så.