Kyss mig bara

71

Jag öppnar dörren och kliver in i hallen och så fort dörren stängs bakom mig kikar mammas nyfikna ansikte ut i från köket.
"Hej!" Säger hon glatt och doften utav köttfärssås tränger sig in.
"Hej."
Jag slänger ner väskan på golvet och glider ur mina skor. Sen hasar jag mig iväg till närmaste köksstol och slår mig ner vid bordet. Sannerligen känner jag mig helt nedslagen och mörbultad i själen.
Ellen hade inte sagt något mer och jobbet hade flutit på i vanlig ordning. Hon hade slängt några medlidande men girl-power-fulla blickar på mig som jag i början hade uppskattat men mot stängning hade ignorerar helt. Hon och hennes perfekta regnbågsliv med sitt perfekta förhållande med sin perfekta flickvän och sitt perfekta solsken med en touche av enhörningar. Vad vet hon om att bita i det sura äpplet?
"Hallå?" Säger mamma med sleven i handen.
"Lyssnar du på mig?"
Jag skakar på huvudet och hon suckar.
"Jo jag frågade dig hur din dag har varit, du ser lite tankspridd ut?" Hon kör ner sleven i den ryckande kastrullen och rör runt.
"Bra." Säger jag kort.
"Det verkar inte så, du verkar väldigt försjunken i något." Hennes nyfikna medlidande ögon suckar jag bara åt. Vad vet hon?
"Nej det är bra."
"Har ni gjort slut?" Hasplar hon ur sig.
"Nej!" Att hon inte förstår min hint om att jag inte vill prata om det hör till vardagen.
"Har han gjort något? Han som verkade vara så fin."
"Men nej sa jag ju!"
"Josephine Edin, jag är din mamma. Jag är en god läsare och ditt skal är helt genomskinligt för dina känslor, så jag kan mycket väl läsa av dig. Vad är det?"
Jag suckar.
"Det är inget."
"Men snälla lilla unge, då ringer jag upp honom själv. Det var länge sedan jag pratade med honom så det vore trevligt för min del." Jag tvivlar inte en sekund på hennes hot. Min mamma skulle aldrig banga på att få socialisera sig med random människor, speciellt inte de i min närhet.
"Det är åldersnoja." Muttrar jag efter att ha blängt på henne några långa sekunder.
"Åldersnoja?"
"Mmmm."
"Mellan dig och Liam?"
"Ja."
"Varför då? Ni verkar komma överens på alla andra plan, en siffra hit och en siffra dit." Hon rycker på axlarna.
"Så vadå? Du tycker inte att det är konstigt med ålderskillnad?"
Hon skrattar och det irriterar mig. "Snälla nån, utan att låta för gammal nu, på min tid var det en merit att vara med äldre killar."
"En merit?"
"Ja gud ja, det var inget konstigt med det."
Jag är lätt i chock. Jag bara glor på henne medan hon står där vid spisen och tänker tillbaka.
"Du kan inte bekymra dig över ålder, vad är det för kul med det?"
"Men tänk om ha..."
"Han vill skaffa barn och bilda familj men inte du? Josephine, vem har sagt att ni håller livet ut, vem har lovat er all tid ni kan tänkas behöva?"
Mammas ord träffar mig. Ingen har lovat oss någonting, vi själva har inte ens lovat varandra någonting.
"Pojken är ju kär i dig om ni börjar diskutera framtid," avslutar hon innan pappa kommer in i köket.
Knappast. Mamma må ha rätt i mångt och mycket men där har hon fel så inåt. Liam är inte kär i mig, vi bara hänger.
Jag suckar och börjar ställa fram tallrikar på bordet med tillhörande bestick. Det är ju inte så att jag helst erkänner högt att jag kanske tog saker och ting förgivet. Men det gjorde jag. Tiden, känslorna, hela situationen tog jag förgivet. Men ingen lovade oss någonting.

Efter maten lägger jag mig i min säng och memorerar siffrorna till Liams nummer, ett knapptryck ifrån honom men en stolt fasad emellan mig liggandes i sängen och mig som trycker på knappen för att sjunga ut om vad jag tycker. Helvete, vad svårt det är. För ett ynka tag sedan låg jag här, utan några som helst problem och studerade humorserie efter humorserie, förtryckte kärleken i ett bottenlöst hål och hade hemma spa medan jag inte ångrade ett jävla piss gällande mina val att vara singel och otillgänglig.
Jag släcker skärmen på min mobil och rullar över på magen, jag grepar den ihopvikta laptopen och tar mig snabbt fram till humorserierna jag aldrig hann avsluta.

———————————————————————
Hej hopp det var ett tag sedan!
Shit, var ska jag börja?
Jag kirrade körkortet i takt med att jag fyllde, första försöket på både teorin och körningen (stolt tjej!!!). Slutbetyget i fysik blev F, :(, meeen åh andra sidan vem fan bryr sig? Jag har för fina egenskaper och kunskaper att det där första och ända F:et jag någonsin fått kvittar. Jag har varit en toppelev så länge jag kan minnas, det är bara skönt att få faila någon gång.
Den här berättelsen lider mot sitt slut, kan tänka mig 1-3 kapitel kvar ungefär och visst känns det trist men att skriva på den känns det som att jag är klar med. Vem vet, någon gång kanske jag får nytt flow och det blir en 2:a? Hahah men alla vet att 2:an aldrig är lika bra som 1:an.