Kyss mig bara

65

Liam
Det vita taket känner jag till alltför väl, det bländande ljuset och det eviga tickandet på klockjäveln stör mig något så in i helvete. Jag slår upp ögonen helt och känner mig för i sängen. Sladdar, filt, lakan, stång. Jag griper om stången och försöker dra mig uppåt men en hand trycker ner mig. Vad är det för jävel? Pappas hårt dragna ansikte kommer in i mitt synfält och jag slutar streta emot.
"Du måste vila, Liam." Säger han.
Någon griper tafatt efter min hand. Mamma.
"Åh Liam, hur är det?" Hennes tårfyllda ögon blottar hennes svaghet som människa och jag försöker säga något.
"Han ska inte prata, det förstår du väl?" Säger min pappa vasst och över mitt huvud ser jag honom spänna blicken i min mamma. Jag är så otroligt tacksam och stolt över att hon tog sig ifrån honom i tid. Hon ignorerar honom och kramar min hand. Hennes bruna hår har börjat få en gråaktig ton längs mittbenan men det släta ansiktet har behållit sin lyster ändå. Hennes vänliga ögon får mig att minnas alla strider hon tog, alla slag hon accepterade och hur svag hon en gång var. Nu står hon här, ler och älskar mig som om jag vore fem år igen trots sin exmakes strängt och strikt studerande av henne. Det är min mor det, stark ut i varje cell. Hon påminner mig på något sett om Josephine, ärren som lever kvar men styrkan att gå vidare ändå. Josephine, ja. Var är hon? Jag försöker att forma orden men luften tar slut innan jag ens börjat, och pappa placerar en syregasmask över mitt ansikte. Cassandra dyker upp och jag hör hennes röst när hon ber Adam ta Christopher.
"Tjenare." Säger hon mjukt och pappa drar sig undan. Hennes mascara har runnit längs kinderna och hon har desperat försökt att torka bort det. Är det verkligen så illa? Det var väl bara en hjärnskakning? Hon tar min andra hand i sin och ler. "Att du alltid ska leva på gränsen, kan du inte bara komma till ro någon gång så jag slipper oro mig för dig hela tiden?" Det osminkade ansiktet lyser utav trötthet. "Kan du inte bara hitta meningen med livet någon gång och ta det lugnt sedan?" Hennes röst brister och hon backar undan. Men jag har hittat min mening.
Signalen av min pappas telefon hörs och hans mörka röst talar högt och han lämnar rummet. Tack för det.
Mamma smeker min hand med sin tumme i cirklar. Jävlar vad jag har saknat henne. När hon stack var det den värsta dagen i mitt liv, men även den bästa. Jag visste att hon behövde bli hel någonstans långt ifrån oss. Och av vad jag kan se, blev hon det.

Jag tar av mig masken och försöker igen. "Jos..hine." Kommer det ur mig och jag hoppas för allt i världen att de förstår. Jag placerar masken över munnen igen och drar in några djupa andetag.
Mamma ler. "Hon är där ute."
Jag andas ut en aning. Hon är iallafall här, och har inte lämnat mig med mina familj.
"Det är en söt tjej, Liam." Säger mamma.
"Ja, jobbar inte hon på underklädsaffären?" Säger Cassandra från andra sidan rummet och jag skulle bett henne hålla käften om jag kunnat.
"Jaså, minsann."
Jag rynkar pannan.
"Jag ska säga att du vill träffa henne." Mamma rufsar till mitt hår och sjasar ut Cassandra och hennes familj och så fort de lämnat öppnas dörren igen och jag känner hjärtat svälla i bröstet. Är det så här det är att vara kär? Får man en vidrig illamående känsla i kroppen som man önskar aldrig försvinner?
Hennes armar slingras mjukt runt min nacke och hon lutar pannan mot min. Jag ser rakt in i hennes blåa vackra ögon som jag en gång i tiden avskydde med en viss nyfikenhet. Hur kunde jag någonsin känna så kring henne?
"Åh Liam." Säger hon trött. "Jag har varit så orolig, jag är så ledsen över vad Isak än gjorde." Hade jag orkat hade jag velat dela den smala sjukhussängen med henne men jag förmår mig varken att säga något eller att flytta på mig. Sen hade jag smekt bort håret i hennes förjävligt söta ansikte och berättat att hon inte ska bry sig om vad som hände, att ingenting är hennes fel.

——————————————————————
Oj oj oj, vad ska man ens säga? Det här kapitlet ja elegant guppandes ett tag nu och även om Liam inte är känd för sin känslighet så ger det en ny sida av honom som person.