Kyss mig bara

63

Ray kör fort, helt klart över hastighetsbegränsningen med typ 50 km/h. Han säger ingeting, han stirrar blint på vägen och svänger snävt utan att sänka hastigheten. Jasmina sitter också tyst. Mina händer kallsvettas och jag känner en klump i halsen. Alla verkar inse allvaret, jag om någon. Isak är en fin kille, han har fina mjuka sidor. Han har bara aggressionsproblem och en viss talang att handla först och tänka sen, han säger hellre förlåt efteråt och förväntar att man ska glömma allt än att han tänker till först och låter bli att göra något dumt.
Jag ringer Liam igen utan svar. Ray ringer, inget svar. Jag ringer Isak och han klickar mig vidare till röstbrevlådan. Antingen så överreagerar jag, de kanske är i sina egna hem och tjurar som barn, eller så är det exakt lika illa som jag tror att det ska vara.
"Jag vet inte ens vart de är." Säger jag och möter Rays blick i backspegeln.
"Kollat snapkartan?"
"Ja."
Han mumlar och svänger av huvudleden in på en mindre gata. Jag vet gatan. Jag har gått här, ledsen som glad, förtvivlad som nyfiken, gråtandes som skrattandes. Det vita huset tornar upp sig på gatans slut och den röda Volvon står slarvigt parkerad framför grinden.
"Jag ska döda honom." Säger Ray innan han smäller igen dörren bakom sig och stegar över staket och gräsmattan bort till ytterdörren. Jasmina flyger ut hon också och jag kort därefter. Gud nåde att Isaks pappa inte är hemma. Han har alltid skrämt mig.
Dörren öppnas innan Ray ens hunnit fram till dörren och Isaks hånflinande tryne sticker ut. Ray griper tag i hans krage och kastar ut honom och stänger ytterdörren.
"Vad fan!" Tjoar Isak när han flyger upp på fötterna igen.
"Var är Lantz?" Säger Ray i nästa andetag.
Jag håller andan. Jag trodde aldrig att mitt liv kunde genomgå en sådan radikal förändring. För snart ett ynka år sedan trodde jag allt skulle lösa sig mellan mig och Isak, vi skulle gå ut skolan, flytta ihop, skaffa barn, gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar som vilken annan perfekt saga som helst. Vi skulle berätta om vår krångliga start för våra barn men komma tillbaka till att vi älska varandra. Allt skulle bli perfekt bara vi flyttade ihop, då jag kunde lägga all tid på honom. Nu står jag här och strävar efter motsatsen. Jag vill inte leva med Isak för resten av mitt liv, ett helt liv är förhoppningsvis långt, då ska det väl vara lyckligt också? Jag älskar Isak mer än någon levande individ med tankeverksamhet kan förstå. Inte ens den smartaste vetenskapsman, högst rankade psykologen eller ens Gud själv skulle kunna sätta ord på den kärlek jag hyser honom. Men jag skulle nog inte blivit lycklig med honom. Mitt liv ska vara fullt med skratt, kärlek och glada fyllda minnen. Då kvittar det om jag lever en dag till eller hundra år till. En timme av ren glädje, kärlek och skratt skulle väga så mycket mer än ett helt liv fullt utav känslostormar.
Isak slänger en blick på mig och Jasmina innan han kallt möter Rays blick, och rycker på axlarna. "Inte fan vet jag." Säger han oberört.
Min tunga är torr i munnen och jag är helt oförmögen att tala, jag bara observerar, följer varje ansiktsdrag i det ansiktet jag älskar så djupt men föraktar något otroligt.
"Ljug inte." Morrar det från Ray och Jasminas ögon vidgas när hon hör det. Antingen så blir hon förvånad över att hennes nallebjörn kan bli pappa björn eller så blir hon nog lite attraherad av honom.
"Vad ska jag säga?"
"Sanningen."
"Det är inte mitt bekymmer längre, jag är färdig med honom." Isak vänder blicken mot mig och de blåa ögonen lyser av en form utav smärta som lätt genomskådas. Jag lider med honom, jag vet hans välvilja men att det ändå lyckas bli så fel för honom.
"Din lille jävel." Ray stegar bort och lyfter Isak i runt halsen. Isak varken kämpar emot eller verkar bry sig, hans ögon fylls med tomhet och han ser i allra högsta grad ledsen ut. Mitt hjärta gör ont. Det sista jag någonsin velat är att såra honom, jag älskar honom ju.
"Ray" säger jag och Rays hatiska blick brinner när han kollar på mig. Jasmina flämtar till när hon ser det förvridna ansiktet av sin älskade Ray. "han är inte här, vi fortsätter. Jag vet vart vi kan kolla." Säger jag svagt mot den ursinniga mannen framför mig.

—————————————————————
Tack till alla som skrivit och velat hjälpa mig i mitt egna drama, det har varit till så mycket hjälp. De som vill hjälpa mig kan gärna få skriva en övergripande åsikt om Isak...
Föresten så har jag fått tillbaka lite motivation nu och jag har nog kommit på hur jag vill ha mitt avslut utav den här underbara berättelse som inte bara har hjälpt mig (tack till alla er som fortfarande läser) utan även kommit att ligga mig varmt om hjärtat. Vad har ni gillat bäst av den?