Kyss mig bara

62

"Asså hon är så jävla dum! Trasiga jävla människa!" Säger jag och kastar mig bakåt mot hallväggen, jag kliver ur de låga Conversen och släpper väskan på golvet bredvid. Liam stänger dörren bakom sig och kliver ur sina skor. Han lägger in nyckeln i det prydliga nyckelskåpet och går vidare in i köket.
"Vad fan var det med hennes föräldrar? Vad har de för fel?"
Jag stönar ilsket och klampar in i köket efter honom och ställer mig mot köksluckorna medan han fyller ett glas med kallt vatten.
"Båda två är fett skeva, båda har problem med både alkohol och droger och Linns uppväxt var inte bra men det är fan ingen ursäkt till att bete sig som en stövel full med bajs."
Liam drar på munnen och räcker mig glaset med vatten. Jag tar det utan att tänka och dricker det kalla vattnet.
"Jag bara önskar att hon kunde fatta att hon inte har rätt att bete sig som att allt och alla ska tycka synd om henne för att hon hade en pissig uppväxt, för att hennes mamma träffa en massa slödder och för att hon sedan förlora oskulden tidigt och släppte loss tillsammans med sina vänner som hade minst lika mycket klamydia som hon själv."
"Usch." Säger Liam bara och fyller på glaset till sig själv.
"Vadå har du aldrig haft en könssjukdom?" Säger jag.
"Nej. Har du?" Han är snabb med att svara och han låter trovärdig.
"Nej."
"Då så." Hans mobil ringer och han plockar snabbt upp den. "Vad?" Säger han när han tryckt den mot örat. "Glöm det, är du skön i huvudet eller?" Han häller ut det sista vattnet och ställer den i diskon. "Aldrig." Sen lägger han på och lägger ner mobile på köksskivan.
"Vem var det?" Säger jag.
"Emmh, farsan."
"Vad ville han?"
Liam suckar. "Att jag skulle åka dit, vilket jag vägrar."
Jag får obehag i kroppen när jag tänker på mitt sista mötte med pappa Lantz. Men innan jag hinner säga något mer öppnar Liam munnen.
"Vi kan göra något annat, vad som helst vore roligare än att dra hem dit."
"Men vänta nu, du hängde ju fett mycket därborta med dina fester och skit men nu hänger du mer här, i din opersonliga lägenhet." Jag ler åt honom.
"Det var ju för att jag hade ingen anledning till att vara där. Att trasha hans hus och sen tagga hem till någon brud, var liksom A och O då."
Jag känner svartsjukan stiga och jag drar mig från att säga något om det. Jag vet ju vad han är för person. En livslevande fuckboy i egen hög person.
"Du jobbar inte så mycket." Säger jag istället.
"Nej, jag antar inte det."
"De kommer snart att sparka dig om du aldrig är där."
Han flinar och de vita tänderna syns när hans läppar säras. "Ska vi slå vad."

Hemma står mamma redo med hamburgare och tillsammans slår vi oss ner vid bordet. "Så Josse, hur går det med den där snygga gentlemannen du umgås med, när får vi träffa honom igen?" Säger mamma innan jag ens hunnit ta min första tugga.
"Det är inget mellan oss, han är ingen gentleman och ni får aldrig träffa honom igen."
"Han är ju väldigt smart, naturvetenskap är ingen dålig linje att gå. Men han jobbade va?" Inflikar pappa och maten börjar tappa sin glans. Varför ska allt ha en jävla etikett?
"Jo visst han är säkert skitsmart och ja han jobbade med något." Säger jag och trycker in första tuggan för att inte tappa aptiten av allas eviga tjat.
"Jag tycker du kan bjuda hit honom." Säger mamma som sista ord innan min mobil börjar ringa. Isaks namn står på displayen för första gången på väldigt länge och jag överväger starkt att svara, han kanske vill något viktigt? Men jag stirrar på mobilen i knät till den slutar vibrera och jag väljer att tänka bort det. Så farligt kan det inte vara. Men snart surrar det till igen och nu med ett SMS.

Meddelande från Isak:
Hoppas din kille vet vad han gett sin in på..

Aptiten sjunker i takt med att orden sakta går in och slår sig fast i min hjärna.
"Jag måste ringa ett samtal." Hamburgaren faller till tallriken och jag tar två steg i taget uppför trappen. Jag klickar in på hans namn men kommer bara till röstbrevlådan.

Banne mig om Liam inte bevisar sin smarthet nu och ger fan i Isak och hans jävla maffiagäng.

———————————————————————
Hoppas alla mår bra och har kommande vårkänslor. Jag har sådan skrivarlust men sådan uslig idétorka på samma gång. Jag har sådana vårkänslor, och har planer på nya berättelser och nya böcker som kanske kommer inom kort...
Mitt egna dramatiska liv försätter och jag måste göra något fasligt fel som bara lyckas göra saker jobbigare, Aja shit happens och allt händer av en anledning har jag hört Hahaha. Hur har ni det? Blir berättelsen bättre sämre? Vad ser ni för slut på den?