Kyss mig bara

47

Isak
Tårarna väller ner för mina kinder. Inte ens snus kan hjälpa mot det hål som ständigt gör sig påmind. Jag förlorade tjejen jag älskar. För att jag betedde mig som ett rövhål. Hon var verkligen hela min värld. Hon var bättre än snus och det är få saker som kan toppa den perfektion snus besitter. Jag fattar bara inte hur jag ska bevisa att jag förstår. Jag var skit rakt igenom, men hon vägrar ju verkligen lyssna på mig. Jag trycker på hennes namn igen och signalerna rullar fram som tyngre och tyngre stenblock. Hon kommer inte svara.
"Du har kommit till 07..." jävla telefonsvararfitta. Jag torkar de sista tårarna och låter mobilen falla ner i soffan. Handflatorna gnuggar ur tårarna och jag sjunker orkeslöst ner i soffan. Jag har verkligen sumpat allt. Om hela världen rasade samman skulle jag välja henne. Om jag skulle få göra ett sista telefonsamtal skulle det vara till henne trots att hon inte svarar. Om jag så skulle vara tvungen att leva i celibat tillsammans med henne skulle jag ändå aldrig vara missnöjd. Att få kalla henne för min var fan det finaste jag fick chansen att göra. Och sen sumpar jag det. För mig spelar alla andra tjejer inte någon roll, mina ögon kommer ändå alltid falla på henne. Hur hennes ögon tårades till The Notebook, hur hennes skratt fyllde hela rummet med det där perfekta lilla klingandet, hennes rynkade pannan när hon skulle välja gymnasium och oroade sig för framtiden. Varje liten grej minns jag och det skaver mig på insidan. Hur kunde jag vara så korkad? Hur kunde jag låta en sådan tjej gå ut genom dörren utan att stoppa henne? Vi var perfekta för varandra. Att få somna till henne och lägga armarna runt henne medan vi kollade på avsnitt efter avsnitt utav The Rain. Hon brukade älska de svenska inslagen och försöka härma de danska. Vilken lite pingla.
Jag ler för mig själv av bara tanken på att få återuppleva iallafall något av alla våra fina ögonblick tillsammans. Jag skulle vända hela världen för hennes skull. Göra allt ogjort och sen göra om det på rätt sätt.

Jag reser mig upp och kollar runt i det nästan mörka rummet. Ljuset ifrån tvn är det som lyser upp rummet.
Oliwer öppnar dörren och jag torkar snabbt ögonen.
"Tjo bror." Han flinar och sätter sig i soffan.
"Säg inte att du tänker på Josephine igen?" Han suckar medlidande men jag svarar inte.
"Ge henne lite space. Hon kanske kommer försöka på egen hand eller så får du helt enkelt försöka gå vidare med livet, det betyder inte att du glömmer henne men du kan heller inte sluta leva. Det är fett kefft att se dig så här."

Jag nickar bara åt honom.