Kyss mig bara

35

Det känns som att jag blundat i två minuter. Max. Men klockan tyder på att jag blundat i tre kvart nu. Tacka Gud för att huvudet inte gör lika ont nu som för fyrtiofem minuter sedan. Liam ligger fortfarande bredvid och andas lugnt. Jag sätter upp mig med hjälp av armbågarna. Rummet är ljust och solen stark. De tunna gardinerna gör inte mycket för att stänga strålarna ute. En gräsklippare hörs långt borta, det är snart slut på april, varför klippa så tidigt?
Min mobil surrar till någonstans men jag varken orkar eller bryr mig för att leta reda på den. Vad hände ens? Jag minns en fest, alkohol, människor och att jag sög snopp. Ja det sist nämnda är jag kanske inte jättestolt över men jag tänker inte döma mig själv. Natten är ung och det är jag också.
Var Jasmina  och Linn med igår? Var jag här ensam? Hur träffade jag på Liam?
Jag kastar av mig täcket och jag möts på än gång av den svala vårluften som strömmar in från det öppna fönstret. Jag huttrar och går och stänger det. Hej då fåglar. Min klänning har åkt upp och blottar mina vinröda trosor. Orkar jag ens dra ner den? Jag suckar och krånglar ner tyget lite grann. Jävla klänningshelvete.
"Släck solen." Muttrar Liam från sängen innan han begraver ansiktet i en kudde och suckar högljutt. Ja, okej.
Jag tar mitt slarviga hår och fixar till en konstig knut. Liam snurrar runt och lägger sig på rygg i sängen med täcket strax ovanför höfterna. Fy fan vad han har snygga magmuskler, det borde vara olagligt. Han drar händerna genom håret några gånger innan han skrubbar sig i ansiktet, antagligen för att vakna till. "Fan, det var länge sedan jag var så här bakis." Säger han. De blåa ögonen möter mina. "Hur mår du?"
Jag harklar mig och vänder bort blicken. "Jag är okej."
Okej är ett sådan konstigt ord. Det beskriver allt men ändå inget. Hur mår man när man mår okej? Man borde ju må typ bra men ändå inte bra? Fast jag mår ju bra. Hel bra. Om man bortser från den lätta huvudvärken och det faktum att jag känner mig smutsig och förskräcklig. Sminket är kladdat i hela ansiktet och jag känner mig allmänt äcklig. Hatar när det händer.
"Okej? Vad är okej då?" Är han tankeläsare också? Det var ju det jag funderade på. Fränt.
"Ja, bra. Okej är ju okej."
"Jaha, ja jag mår iallafall skit." Han ler. Han är så jobbig, han har sitt neutrala ansikte, och sitt flinande leende ansikte. Jobbig typ.
"Jag måste hem. Har du sett min mobil?" Jag kan inte stanna här. Är det ens några kvar där ute?
"Ehh...nej."
Han kollar sig runt i sängen lite men rycker sedan på axlarna. "Ja juste..." säger han sedan. Vad fan betyder det? Tålamods nivån är i botten. Som vanligt.
"Skit förlåt asså...jag var så packad igår...och hög..." han skrattar lite. Ska droger vara roligt eller vadå?
"Vad?"
"Det var inte meningen att det skulle bli som det blev igår kväll...med avsugning och det..."
Jag kollar på honom. Vi ska inte ha det här samtalet. Någonsin.
"Men asså du var svinbra på det, det var inte så jag menade. Asså shit tjejen, oskulder brukar vara kassa men du hade talang." Säger han snabbt men ändå kaxigt. Asså snälla.
Jag ler irriterat mot honom. Idiot.
"Jag måste hitta min mobil." Säger jag bara.

Jag letar genom sängen på sidan där jag legat och på golvet. Liam ligger, utan att säga något, i sängen och kollar på. Tillslut hittar jag den i under sängbordet. Urladdad. Såklart.
"Kan jag låna din laddare?"
"Eh ja, iPhone?" Frågar han.
"Ja." Suckar jag när jag ger honom mobilen som han sätter på laddning på andra sängbordet på hans sida.
"Nu då?" Frågar han.
"Nu ska jag vänta på min mobil och sen ska jag hem."
"Nej. Nu ska vi gå ut och se förödelsen, äta något och sedan ska vi duscha."
Jag skrattar högt. Påriktigt? Tror han på det själv?
"Kom."
Han grepar min handled, hård men ändå omsorgsfullt. Bäst för honom. Och drar med mig. Täcket faller till marken när han reser sig och hans jeans som åkt ner lite visar det svarta tyget. Calvin Klein kalsonger. Imponerande. Eller inte.
Jag fnyser när jag ser de och han vänder huvudet mot mig och flinar.
"Du är bara avundsjuk."
"Som att jag skulle vara det." Muttrar jag när han öppnar dörren ut.

Vardagsrummet är kaos.
K. A. O. S.
Köket är katastrof.
K. A. T. A. S. T. R. O. F.
Allt är kaosastrof.
Liam suckar och går förbi det. Cooling. Han går in i köket och börjar flytta undan några burkar och flaskor från köksbordet.
Han kollar ut över köket igen och suckar. "Vad vill du ha?"
Jag skakar på huvudet. "Inget."
"Tyvärr har jag inte det, jag har enbart existerande mat."
Jag flinar lite. "Jag vill inte ha något."
Han skakar på huvudet så håret sakta rör sig. "Det är klart du vill. Alla gillar bakismat."
Han får ett bredare leende av mig. Han ska vara stolt.
Han slår ihop händerna. "Nehej, då beställer jag pizza då, låt mig gissa din pizzasmak."
Han ställer sig framför mig och kollar mig djupt i ögonen. Poetiskt.
"Hawaii?"
Jag skakar på huvudet.
"Okej, Vesuvio?"
Nej.
"Okej okej, du är en kebabpizzebrud."
Nope.
"Calzone, helt klart."
Jag skakar på huvudet och skrattar, han svarar med ett söt leende. "Margarita."
Han kollar på mig med stora ögon. Tar sig för pannan och backar.
"Är du skön i huvudet, människa?" Säger han. Han grinar illa, inte lätt att vara bakfull. Men jag bara skrattar.
"Det är inte ens en pizza. Vad är det ens? Bröd och ost?"
Jag rycker på axlarna och skrattar.
Han skakar på huvudet. Halar upp mobilen från framfickan och efter några knapptryck trycker han den mot örat.